Hur vet du att du åter med en

Pilotavsnitt för “Smedjan”

2020.07.07 20:10 Kalla-mig-Grodan Pilotavsnitt för “Smedjan”


Grodansson går in i den stora studion och sätter sig i sin bruna fåtölj och sätter händerna på skrivbordet som står i mitten av rummet.
Applåder
"Hallå hej!
Välkomna ska ni vara till pilotavsnittet för Smedjan. Dagens program:
Breaking news från regeringskrisen
Kommer Ola Ullsten avgå som partiledare?
och sist men absolut inte minst en intervju med Socialdemokratiska Arbetarpartiets partiledare Karl Götefors.
Applåder
Så som ni alla vet var jag en del av denna skrämmande regering. Och jag har massor med inside information. Så först för er som har missat. Under inatt och idag har vår nya regering regeringen Ullsten kollapsat helt. Det började med att Kristdemokraterna tyckte att Konservativ Samling skulle få Vice-statsminister posten, folkpartiet svarade då med att de inte tyckte det var Kristdemokraternas ensak och yttrade att de var ett minimalt spärrparti. Kristdemokraterna blev förbannade och lämnade idag regeringen. Konservativ samling blev förbannade för att Kristdemokraterna blev det så de lämnade också. Sen kommer vi till lilla mig. Varför lämnade jag egentligen? Jo jag ansåg att regeringen var ganska kass och dysfunktionell och har lämnat ut ett pressmeddelande gällande saken om ni vill ha ännu mer ingående om varför jag lämnade. Vänstern menar på att detta är ett bevis på att högern är dålig på att regera och högern menar att allt är folkpartiets fel. Kvar står den ensamma vargen folkpartiet och inser att de klantat till det rejält. Folkpartiet har en svår sits just nu ska de välja den socialistiska vänstern eller den läskiga högern? Vad tycker ni där hemma och i publiken rösta i vår app.
Resultatet
57% för vänstern och 43% för högern
Där har vi det alltså svart på vitt Ola Ullsten och hans kompanjoner bör alltså regera med sossarna. Eller så enkelt kanske det inte är men ändå. Vad vi kan klargöra är att Ullsten har lite problem och måste ta en klar ställning gällande detta. Men nu tycker vi pratat tillräckligt om tråkiga Folkpartiet. Så nu ska prata om högerextrema Konservativ samling eller jag tror de är högerextrema iallafall vänsterpartierna brukar säga det ganska ofta så det måste ju stämma. Konservativ samling lämnade regeringen då de tyckte synd om lilla Kristdemokraterna eftersom att dumma Folkpartiet sade att de var små. Är det bara jag eller låter inte det här som en barnbok. Riksdagen är skolgården regeringen är sandlådan. Men Konservativ Samling och Kristdemokraterna har alltså bestämt sig för att själva agera och kanske vilja bilda en egen regering. Detta kräver dock stöd från andra partiet och det enda partiet som är mest villiga att styra med dem. Eller finns det någon hemlig deal mellan SAP och KD kanske? Vem vet……
reklam
Hejsan och välkomna tillbaka till Smedjan.
Fanfar
Det är inte bara regeringsbildning som inte fungerar inom folkpartiet utan inom partiet verkar ett växande missnöje med den nuvarande partiledaren Ola Ullsten vara brett. Frågan är om han kommer bli avsatt eller sitta kvar som partiledare. En sak är säker iallafall och det är att Folkpartiet satt sig i en jävlig sits. Vad jag tror är problemet är att Folkpartiet inte hittat sin identitet. De verkar inte veta om de är höger eller vänster. Om Ola skulle lyckas behålla statsministerposten då tror jag verkligen att förtroendet för honom kommer växa. Nu har vi en omröstning igen ta upp smedja-appen och rösta, har ni förtroende för Ola Ullsten.
Resultatet
67% Nej och 33% Ja
Då var det klart. Uppenbarligen verkar det som att folk i allmänhet har ett bristande förtroende för Ola Ullsten. Men jag tror att om han tar tag i partiet och för det i en mer specifik inriktning och styr upp det så tror jag att han kan rädda hans katastrof till regering.
Nu till dagens fråga.
Nefan Söfvén:
“Du som är folkpartist hur kan du tala så negativt om ditt egna parti?”
Tack Nefan för frågan jag som programledare söker mest efter att vara neutral och lite rolig och kommer inte vinkla det i fördel för folkpartiet. Sedan bör även klargöras att jag i detta nu funderar på om jag verkligen hör hemma i ett politiskt parti nu när jag tagit på mig rollen som programledare. Jag kommer att driva med alla och även försöka få fram svar från alla. För att försöka förstå mig på våra politiker.
Men nu till en oerhört spännande intervju med Socialdemokratiska Arbetarpartiets nya partiledare Karl Götefors.
Applåder
Karl Götefors sätter sig i soffan vid som står bredvid skrivbordet
För det första vad anser du om denna regeringskris och vad tror du är grundproblemet?
“Vi socialdemokraterna och jag personligen ser denna krisen som ett slöseri med tid och tecken på att högerns enighet endast är utåt men brister vid minsta konflikt.”
Verkar inte denna konflikt som en ganska stor konflikt?
“Jodå, denna konflikt verkar vara rätt stor och även om jag inte har all fakta då det varit intern kommunikation som brustit så verkar det vara till stor del statsministern självs fel till krisen. Denna krisen kommer nog att skapa en splittring inom högern under ett bra tag framåt, något vi ser gott på.”
Men om en splittring då sker inom högern kommer ju en ny regering antagligen behöva tillträda. Vad ser ni som ett rimligt regeringsalternativ?
“I nuläget anser vi att en ren SAP regering har störst chans att komma igenom kammaren, det kommer att vara en regering beroende av både vänsterblocket och ett annat parti men det har större chans än FP som annars är det stora alternativet.”
Men vilka partier kommer ni då försöka hitta stöd från? Speciellt från högerpartierna tänker jag?
“Närmast i nufallet skulle vara KD, men vid enstaka frågor kan vi även komma överens med FP, KS blir svårare då vi står långt ifrån varandra i många frågor, både sakfrågor och ideologiska.”
Men tror du att KD skulle vilja samarbeta med er? Finns det sådana intentioner från dem?
“Vi har försökt innan och var nära att lyckas då så jag tror att det är en möjlighet, de är även det högerparti som skulle tjäna mest på, enligt mig, att urskilja sig från t.ex KS och visa att man inte är KS ledhund, om du ursäktar uttrycket. Tror att KD kan ha en intressant roll att spela i svensk politik som ett högerparti med möjlighet till just samarbete med vänstern vid behov.”
Fanns dessa intentioner under regeringsbildningen efter valet menar du?
“Jadå, som jag sa innan så förhandlade vi med KD och hade en regeringsplan upplagd för en SAP-KD regering med stöd från APND och VPK.”
Men tror du inte att KD skulle ha svårt att förhandla med er då du börjat få väldigt mycket kritik just för att ni gått mer vänsterut? Är det korrekt uppfattat att ni gått mer vänsterut? Om inte varför?
“Det är möjligt men samtidigt skulle de kunna visa sig som ett pragmatiskt parti och tjäna på det genom att få igenom sin politik, jag tror också att det är ett av de alternativ de har eller nyval utöver att stanna hos FP. Angående att vi gått mer vänster skulle jag argumentera att det på stort sett är fel. Jag tar sossarna mer vänsterut det stämmer, men man får komma ihåg att det är snarare för att gå tillbaka till en socialistisk vänster vi en gång var under 80-90 talet och innan dess men som försvann runt den ekonomiska krisen på 90-talet. Att vi skulle ha blivit socialister jämfört med innan menar jag dock är fel då vi även under våra förra partiledare Milaw kallade oss demokratiska socialister. Jag hoppas dock att vi ska kunna finna en politik som även lockar de som inte själva kallar sig socialister, vi vill vara ett parti för hela landet och folket.”
Riskerar inte ni att lämna mittenväljare till partier som Folkpartiet om ni går allt mer vänsterut?
“Det är alltid en risk, som dock kan lösas på två sätt, 1. Övertyga mittenväljare om varför även våra mer vänsterförslag antingen är bra eller inte illa nog för att sluta rösta på oss. Detta kräver ordentligt opinionsarbete. 2. Anpassa de mer vänsterförslagen så att de gynnar även mer mittenväljare. Detta kräver att man har öronen vid rälsen så att säga och lyssna på folkets reaktioner.”
Okej tack och till sist om vi låtsas att ni fick egen majoritet i kammaren vilka är era första fem reformer ni vill göra och varför?
“Om vi hade egenmajoritet hade våra 5 första reformer varit:
  1. Utökad MED (medbestämmandelagen). Arbetare ska ha rätten att kunna delta i de beslut som sker på sin arbetsplats.
  2. Ge arbetare möjlighet att köpa upp företag. Företaget som inte vill behålla sina företag ska först erbjuda arbetare att köpa loss ägaren och därmed själva bli ägare över företaget. Arbetarna ska kunna ta ett statligt lån och kunna söka från en statlig investeringsfond för att kunna ha råd med detta. Detta minskar risken att kapital från Sverige hamnar utomlands och håller kvar jobb som annars hade outsourcat.
  3. Stora satsningar på städande av Östersjön och vår natur. Miljön är ett viktigt område och Östersjön riskerar allt mer att dö för många år framåt, det krävs att vi radikalt förändrar våra vanor vid Östersjön och tvingar fram lösningar från EU och våra grannländer och oss själva.
  4. Satsningar på välfärden. Ökad pension, skatteavdrag för ungdomsaktivitet och sommarkollo för barn, och ökat studiebidrag och subventioner för studentlitteratur. Efter ett livs arbete ska du kunna leva väl och njuta och kunna ta dina barnbarn på semester. Som barn ska du ha möjlighet att få uppleva Sverige ordentligt, genom att kunna åka på kollo och delta i ungdomsverksamhet oavsett hur dina föräldrars plånböcker ser ut. Studenter har idag en situation där lånen blir en allt större del av månadsinkomsten medan bidraget minskar och arbete blir svårare att få, samtidigt som studiematerial är otroligt dyrt och kan tömma månadens budget efter hyra och inköp av litteratur, detta måste ändras.
    1. Bättre omfördelning av resurser och kapital inom landet, speciellt så att resursrika regioner som Norrland får en större del av den kaka Stockholm idag slukar. Norrland är en av våra mest naturrika och resursrika regioner, ändå är regionen i sig relativt fattig, då mycket av deras kapital hamnar i Stockholm och Göteborg.”
Tack så jättemycket och kul att du ville medverka.
“Tack för att jag fick komma”
Det var allt för idag hoppas ni kommer åter. Tack till Karl Götefors och tack till all publik.
Applåder och vinjetten spelas:
https://www.youtube.com/watch?v=0yCJv2TdLMg
submitted by Kalla-mig-Grodan to ModellMedia [link] [comments]


2020.02.06 16:15 AIK-intervjuer Svartgula Röster, februari 2020: Fredrik Söderberg

Vår allra första intervju är med AIK Fotbolls Fredrik Söderberg. Berätta lite om dig själv, vem du är och vad du gör. Biljett- och Marknadschef är titeln. Det jobbet innefattar även att vara ansvarig för vår kommunikationsgrupp, och också ytterst ansvarig för hur vi bedriver våra kringarrangemang, alltså hur vi bedriver våra arrangemang på ett sätt som lockar mer publik. Sen är min kollega Henrik Koch ansvarig för hur vi bedriver arrangemangen utifrån hur Svenska Fotbollförbundet säger att vi ska bedriva dem. Jag har jobbat här i AIK i drygt ett och ett halvt år. Innan dess har jag jobbat med AIK till stor del på Nationalarenan. Jag har jobbat på Stockholm Live med sportevenemang med olika förbund, t.ex. innebandyförbundet, handbollsförbundet, ishockeyförbundet, osv. AIK:are sen grunden. Har aktivt gått på matcher sen jag var 12-13 år tror jag.
Hur kommer det sig att du blev Gnagare från första början? Det är många som redan vet att min pappa jobbade i AIK som sportchef under 90-talet, och då är det många som tror att det är på grund av honom. Till viss del är det ju det, men han var inte född AIK:are. Jag blev AIK:are som protest mot honom, och sen började han jobba i AIK. Så han började jobba i AIK först efter att du blev Gnagare? Ja, precis. Så det kanske var tack vare dig han började? Haha, kan vara, men det vägde nog inte mycket in tror jag. Men min vilja att stå för nånting eget föll ju lite när han började jobba i AIK. Men det var liksom ett aktivt val jag gjorde att bli Gnagare när jag var 8-9.
Vilket är ditt bästa AIK-minne? Oj, det finns så otroligt många. Men det jag brukar svara på den frågan, bara för att det kom spontant för mig nån gång, det är sista allsvenska matchen på Råsunda. Jag var där med min son som var 10 år, och det blev väldigt starkt tyckte jag. På 90-talet var jag aktiv på olika läktarsektioner. Sen fick jag barn när jag var 24 år, och då var det några år där i början på 00-talet då jag gick betydligt mindre frekvent på matcher. Sen från Superettanåret ’05, då började jag gå på familjeläktaren tillsammans med honom [sonen] för han var 4 år. Så från ’05-’12 på Råsunda så betydde familjeläktaren väldigt mycket för mig. Vi skapade en väldigt egen atmosfär där. Min son blev så mycket AIK:are tack vare det här, och idag har han ju eget årskort på Norra. Jag visste att det här var sista allsvenska matchen på Råsunda med honom. Jag visste att sen skulle han gå mer själv på Nationalarenan utan mig, på Norra Ungdom. Det blev både ett fint farväl för mig av Råsunda (även om Napoli-matchen kom sen), det blev på nåt sätt ett avstamp för den eran som hade betytt väldigt mycket för mig, och starten på nånting nytt, framförallt för honom. Det var nästan som att överlämna nån form av AIK-skap till honom i den stunden. Väldigt lång utläggning av mitt starkaste AIK-minne, men det betyder väldigt mycket för mig. Sen finns det mängder av andra minnen också.
Vad har AIK som klubb betytt för dig? Det har identifierat mig som person till väldigt stor del. Alltså jag identifierar mig ju som AIK:are i så mycket… Det blir en stor del av din identitet? Exakt! Bara det gör ju att jag känner mig som i symbios med klubben, på gott och ont. Ibland har det varit så mycket att det nästan sliter på en att vara fotbollssupporter. Men det gör ju också att alla de stunder när euforin är som starkast (och det behöver inte vara segrarna på plan, för mig är fotbollen väldigt, väldigt mycket gemenskap, som jag beskrev med min son t.ex.), allt det gör det ju ännu starkare sen. Det blir så tydligt att det är en del av ens identitet och personlighet. Och nu är det ju en helt ny era i egenskap av anställd inom AIK. Nu går man ju liksom in på ett… Det blir en annan typ av relation? Exakt! Nu betyder det ju mer för en på ett sätt, fast på ett helt annat sätt så att säga.
 
Vad innebär egentligen din roll som biljett- och marknadschef? Hur ser en vanlig dag på jobbet ut för dig? Jag är resultatansvarig för våra matcharrangemang, att dra in så mycket folk som möjligt. Det är det enkla svaret. Sen är jag som sagt ansvarig för kommunikationsavdelningen. Vi kommunicerar ju mer än bara biljetter och årskort. Så jag är ju också delaktig i merchandisekampanjer, hur vi kommunicerar nya transfers, hur vi jobbar med våra kommunikationssystem (vi har t.ex. investerat i ett nytt mailverktyg för att kommunicera mycket mer digitalt) – alla den typen av delar. Vad kommunikationsavdelningen behöver för att kunna göra ett bättre jobb. Så det är ju två delar på det sättet. Men ytterst skulle jag säga att jag är resultatansvarig för matcharrangemangen.
Nu är det drygt två månader kvar till den allsvenska premiären, och bara tre veckor [läs två veckor] kvar tills Svenska Cupen drar igång, där gruppspelet som bekant ingår i årskortet. Ifjol spelade vi cupmatcherna på Nationalarenan för att alla skulle få plats, men i år är vi tillbaks på Skytteholm. Hur ser det ut med kapaciteten och biljettrycket? Matcherna är slut på Skytteholm. Helt slutsålda båda två? Helt slutsålda båda två, ja. Kapaciteten är 5200. Eftersom det nu är slutsålt till båda två redan innan försäljningen öppnats upp för de som inte har årskort, finns det då en chans att ni kanske lägger till ytterligare en träläktare eller utökar kapaciteten på något sätt? Vi har maxat den så mycket det går. Den normala kapaciteten är bara på 3000+ tror jag. Huvudläktaren tar ju bara 1000. Så vi har byggt till läktare och utökat den så mycket vi får egentligen. Så det kommer inte gå att utöka nåt mer än det redan är utökat? Nej, tyvärr. Och det ska vi säga att det kan ju finnas sin charm med Skytteholmsarrangemang, men det handlade om att Nationalarenan inte var tillgänglig, annars hade vi självklart spelat där.
Sen rullar årskortsförsäljningen på som vanligt parallellt med förberedelserna inför cupen, fast med ett par nyheter för i år, vilka vi strax ska gå in på. Hur ser det ut med årskortsförsäljningen just nu? Vi har precis passerat 10 000 igår [läs onsdag 29/1], och vi ligger alltså över 50% högre jämfört med motsvarande datum ifjol. Vi ligger därmed mer än två månader före, dvs. de här siffrorna nådde vi i slutet av mars ifjol. Då hade vi premiär den sista mars, nu har vi ytterligare en vecka på oss. Vi har en målsättning på 12 000, vi passerade precis 10 000, och vi sålde totalt 10 723 på hela förra året. Jag beräknar att de 700 som är kvar för att passera fjolåret, det gör vi här i februari månad, och sen går vi all in sista månaden för att passera målet på 12 000. Så ur det perspektivet gör vi ett väldigt, väldigt bra årskortsrace i år!
Du har ju avslöjat för mig att ni snart ska lansera en ny kampanj. Vad kan du berätta för våra forumsmedlemmar om den stundande kampanjen? Jag kan berätta att den kommer leva längre än bara årskorten. Jag tror vi går mer och mer mot kampanjer för att starta upp säsongen snarare än att bara driva årskort. Sen är ju årskort ett steg i det. Vi såg exakt samma sak egentligen ifjol, då med kampanjen ”Med dig vill jag leva”. Sen utnyttjade vi det när vi lanserade en Europatröja. Vi utnyttjade det när vi tillsammans med Volkswagen lanserade Ink Edition-bilen, där man måste ha en AIK-tatuering. Vi spann vidare på det när vi jobbade med en insamlingskampanj till Hjärt-Lungfonden i Ivan Turinas minne, då gjorde vi om det till ”Med dig fick vi leva”. Kampanjen levde vidare över hela året, och ”Gnaget on tour” (som var året innan dess) levde också vidare under hela året. Vi går mer och mer mot den typen av format, så det kan man förvänta sig. Man kan också förvänta sig att vi på ett sätt går ifrån det traditionella sättet som vi brukar göra kampanj, men det kommer också vara retro, att vi går tillbaka lite till det klassiska sättet att göra kampanj. Låter motsägelsefullt, men det ska bli intressant att se vad det blir.
 
En av årets stora nyheter är den stora prissänkningen, där ni valt att sänka priset på 44% av våra årskortstyper med sammanlagt uppemot 2½ tusen kr. Hur kommer det sig? Vi vill stretcha priserna mer för att skapa möjligheter för människor att kunna gå oavsett vilken livssituation du befinner dig i, och vi vill också segmentera vissa läktarsegment för att markera att det inte är här vi ska göra den stora vinsten. Det här har andra värden. Norra Stå är ju till viss del ett sånt segment, Norra Ungdom och ungdomssektionen är absolut ett sånt segment, familjeläktaren – det finns andra attribut där. Det är därför vi har valt att stretcha de priserna, för att vi ska verkligen markera och berätta för vår supporterskara att det här är läktarsegment som har andra värden än det strikt kommersiella.
Vad har prissänkningen lett till? Har ni sett några skillnader jämfört med tidigare års försäljning till följd av att så många årskortstyper blivit billigare? Normalt sett skulle jag säga att pris egentligen inte är en fråga för människor när man väljer att gå på fotboll. Årskorten är en större investering, så där tror jag att det gör större skillnad, men tittar man på lösbiljetter har vi sett att det gör ingen skillnad. Det finns ju rim och reson i det så att säga, men i de prisintervall som vi ligger. Om vi har gjort en rabatterad kampanj (vilket vi som princip nu aldrig gör) så ger det ingen effekt, så pris generellt är inte den stora frågan. På årskorten, som sagt var, där är det ju en större investering. Där kan jag verkligen se att det kan göra skillnad. Men jag tror att vad det verkligen ger är ett signalvärde. Jag tror att vi kommunikativt har varit duktigare på att berätta att vi har reducerade prisklasser också. Så vi har sålt många fler årskort jämfört med ifjol och det ser väldigt bra ut i år, men du tror inte att det nödvändigtvis beror på prissänkningarna? Du tänker att folk som vill gå och se AIK kommer göra det, oberoende av priset? Ja, jag tror att prisskillnaderna har haft en del i det naturligtvis. Framförallt på Norra har det säkert haft det. Men framförallt tror jag att vi har varit duktigare på att kommunicera.
De största prissänkningarna får våra barnfamiljer, ungdomar, studenter och pensionärer avnjuta. På Norra Ungdom har ni dragit av 1/3 från årskortspriset, medan studentårskorten på Norra blivit hela 59% billigare! Dessa två grupper betalar nu bara ca 30kmatch i snitt, medan barn, ungdomar och pensionärer med årskort på familjeläktaren bara betalar ca 20kmatch. Kan vi se detta som att föryngringen av spelartruppen nu även ska följas upp av en föryngring på läktarplats? Ja, men det var en bra liknelse, haha. Jag har inte resonerat så, men jag snor den idén av dig. Egentligen handlar det om att visa att vi ska inte kapitalisera på barn. Jag går ju bara tillbaka på mig själv, hur jag har lyckats förmedla ett AIK-skap till mina barn så att de, när de sen står på egna ben och klarar av att hantera egna räkningar, kan ge tillbaka till AIK. Det är signalvärdet här. När det gäller pensionärer är det snarare tvärtom. Du har levt ett AIK-liv och är värd att inte känna att det är dig vi ska göra vår kommersiella tillväxt på. Så det är två grupper som står ut gentemot generell AIK-publik på det sättet.
 
En annan uppmärksammad nyhet är nedstängningen av det tredje etaget. Vad har föranlett detta beslut? Vi har ett problem i AIK, vi har för stora glapp mellan vår högstanivå och vår lägstanivå. Vi gör fantastiska matcher mot Sundsvall [50 128], Hammarby [49 034], osv, och samtidigt har vi matcher som är på en nivå som nästan inte känns värdig AIK där vi är som klubb. Skillnaden mellan högsta- och lägstanivå för säsongen 2019 var 34 000 personer. Om vi ska få en tillväxt över tid, då har det visat sig att det är svårt att kallkullera med de här stormatcherna. De styrs också utifrån sportsligt läge, utifrån friktion och rivalitet, osv. AIK – Djurgården 2019 drog 45 000. Det är ju inget säkert kort att det alltid drar 45 000 för att det är AIK – Djurgården, utan det finns många osäkerhetsfaktorer i det. De matcherna har bevisligen inte lett till att vi får ett drag i klubben i övrigt. Vi kan inte marknadsföra de matcherna som stormatcher för att få en ökad effekt på övriga matcher, det har varit rätt tydligt. Varför vi har en lägre beläggning är sen också för att vi har ett köpbeteende som är väldigt, väldigt sent. Det är det vi vill förändra med stängningen av läktare 3. Nu vet alla att det är grundkapaciteten, och då vill jag slå hål på några missförstånd här:
  1. Vi tror inte att effekten av att stänga läktare 3 blir att folk som köpte läktare 3-biljetter till matchen mot Hammarby eller Djurgården nu kommer vara mycket mer benägna att gå på en match mot Varberg eller Helsingborg mitt i sommaren. Det är inte den effekten vi söker. Effekten vi söker är t.ex. på premiären. Vår premiärmatch har historiskt sett kunnat sälja slut på två läktaretage, men de sista biljetterna säljs på dagen för att man förväntar sig att vi kan öppna läktare 3 om det skulle ta slut. Vi vill nu kommunicera tydligt att vi inte kommer göra det, och då kan vi använda Maribor-matchen under sommaren som ett tydligt exempel. Där kommunicerade vi att vi inte kommer öppna mer än läktare 1, vilket gjorde att matchen fick ett självdrag och en känsla av ”Nu kommer det att ta slut här”. Får vi upp den effekten kring premiären – ”Nu är det den här kapaciteten som gäller, vi har redan sålt den här mängden årskort, det finns bara den här kapaciteten kvar att sälja på” – då vill vi få den effekten att folk tänker ”Nu måste jag förse mig med biljett nu!” Säljer vi sen slut premiären tidigt, då har vi som jobbar med biljettrekrytering mycket, mycket längre tid på oss och mycket bättre resurser att fokusera på de nästkommande matcherna. Kan vi fokusera på dem, kan vi göra en uppgång på dem p.g.a. att vi är duktiga på att kampanja och får mer tid på oss att kampanja. Tidigare har vi levt på att ”Nu går vi all in på premiären ända tills det är dags för premiären, nu har vi gjort premiären och fokuserar på nästa match.” Nu hoppas vi kunna fokusera på nästa match 1-2 veckor innan premiären. Det är samma sak när vi har derbymatcherna. Tar de slut på dagen? Bra! Då kan vi lämna den och fokusera på nästa match. På så sätt kommer vi kunna höja AIK:s publiksnitt och lägstanivå, och då kommer vi kunna påvisa hur vi höjer vårt snitt, vad vi är duktiga på att dra folk och hur kul de här matcherna är att gå på, för folk drar folk. Och så kommer vi skapa ett beteende där framförallt våra årskortsinnehavare går i större utsträckning än vad de gör idag. Så det är det första.
  2. Det andra jag också vill slå hål på, som jag har sett dykt upp på diverse forum och debatter: Man tolkar beslutet kring stängning av läktare 3 som nån form av panikåtgärd mot Hammarby, och det vill jag i det starkaste demontera! Få saker intresserar mig egentligen så lite som vad Hammarby gör i sin publikrekrytering. Det är ingenting som ska få styra hur AIK jobbar med sin publikrekrytering. Vi vet att vi har flest medlemmar, vi vet att vi har flest antal sympatisörer i landet, och vi vet att vi har störst kapacitet, även med en stängning av läktare 3. Vi har alltså alla förutsättningar i världen att återta vår rättmätiga plats som Sveriges publiklag nummer 1! Det är bara upp till oss själva! Att snegla på Hammarby eller jaga Hammarby, det är inte intressant för mig. Jag ser AIK:s utmaningar och problem, det är de som vi ska fokusera på, och det är att årskortsinnehavarna går i för liten utsträckning (vi har för dålig beläggning på våra årskort under våra matcher), vi har ett för sent köpbeteende, och vi har för stora glapp mellan högsta- och lägstanivå. Det är de utmaningar som vi har i vår klubb. Sen tycker vi självklart att ordningen är felställd. Hammarby ska inte vara före oss. Den självbilden måste vi ha. Men det finns inget självändamål för mig i att bara fokusera på Hammarby. Jag vet att gör vi rätt saker för AIK så har vi de bästa förutsättningarna till att åter bli Sveriges publiklag nummer 1. Du fokuserar alltså på AIK:s kapacitet och hur ni ska nå upp till den, oavsett hur det ser ut i något annat lag? Exakt! Exakt. Det är det absolut viktigaste.
Nu ska jag vara ärlig och säga att de opinionsmätningarna som jag har gjort säger att en majoritet tycker att beslutet är bra, så jag känner inte att vi slåss i motvind på något sätt, men jag hör ju ändå argumenten mot det, och det tycker jag är bra. Jag tycker AIK ska ha ett sånt klimat att vi ska kunna diskutera såna här frågor. Jag förstår, och kan verkligen själv känna, att det är ju de här matcherna med 49-50 tusen som varit vårt starkaste kort. Det som har utmärkt oss och där vi verkligen kan visa att det här är det ingen annan klubb i Sverige som klarar av. Så det är ju inte ett enkelt beslut att fatta att nu välja bort den typen av matcher, både emotionellt och logiskt. Jag skulle säga att det är ett modigt beslut just därför, för vi vet att vi medvetet väljer bort den möjligheten. Men det är mer utifrån varumärkesbyggande eller identitetsbyggande än ekonomi. Ekonomin kan vi ta hem på andra sätt. Ekonomiskt ger inte läktare 3 oss jättemycket. Det innebär att vår prenumeration på (i princip) varje säsongs högsta publiksiffra blir svårare att försvara, men du är beredd att göra den eftergiften för att få ett högre tryck på de mindre matcherna? För att AIK ska växa över tid, ja! Sen är ju målsättningen att vi ska öppna läktare 3 igen, det har vi ju varit supertydliga med. Men vi måste komma till ett läge där en öppning av läktare 3 inte kannibaliserar på köpmönstret, för det är det som sker idag.
Många har spekulerat i vad som skulle ske vid ett massivt biljettryck inför t.ex. derbyn. Vad gör ni om etage 1 och 2 säljer slut? Då är det slut. Så det finns ingen som helst chans att ens delar av läktare 3 skulle öppnas? Då vore vi super-otrovärdiga! Vi kan inte gå ut och säga att vi håller på en princip och sen ge efter. Det går inte att se sig själv i spegeln efter det. Om det inte är ett demokratiskt årsmötesbeslut som säger att vi ska riva upp det här beslutet, då rättar vi oss såklart efter det, det är ju inga konstigheter. Men inte baserat på ett tryck, för vi har ju varit jättetydliga med vad det är som gäller, och folk har ju köpt årskort utifrån det. All trovärdighet skulle ju falla.
 
En sak som kraftigt präglade fjolårssäsongen var polisens hårda offensiv mot svensk fotboll, och däribland polisens tuffa inskränkningar på publikkapaciteten. Enligt Mats Jonsson (Djurgårdens säkerhetsansvarige) var AIK en av de klubbar som drabbades hårdast av polisens beslut. Hur känner du av dessa nedskärningar i din roll som biljett- och årskortsansvarig, och hur har de påverkat AIK Fotbolls publiksiffror? Jag känner av dem i allt jag gör egentligen. Dels rent praktiskt är det ju omöjligt att planera för biljettsläpp när du inte vet kapaciteten som du blir tilldelad. Det är verkligen ett jätteproblem. Dessutom upptar det så mycket av vår supporterrörelse och vår klubbs tid och mindset att vi nästan inte kan nå ut med nånting annat. Jag vet ju supportrar som har uttryckt det att man blir nästan irriterad när vi ska marknadsföra, oavsett om det är biljettförsäljning eller merchandise, att ”Jamen ta tag i polisfrågan istället”. Kapacitetneddragningen i sig drabbar ju Norra, och mycket av villkoren i polistrappan är också fokuserat på Norra (inte alla, en del är naturligtvis mer generella). Jag tror att det går ut över Norra på så sätt att det tar väldigt mycket på supporterrörelsen i sig. Sen har ju fjolåret skapat en konflikt mellan supportergrupperingar och AIK Fotboll, som jag upplever att vi nu har tagit steg till att bromsa och förändra. Det är långt ifrån klart, men vi har en handlingsplan där iallafall som vi har presenterat för supportergrupperingarna, och som vi också kommer att kommunicera kring. Ur rent biljett- och årskortperspektiv påverkar det ekonomiskt så till vida att vi har så begränsad mängd biljetter och årskort att sälja på Norra, det ser vi bl.a. mot Sundsvall. Sen vill jag också säga att taket på Norra [årets årskortstak] på 3000, det är egentligen inte taget utifrån villkorstrappan. Det är också en fördom som många har. Det är inte baserat på åtgärdstrappan, utan det är baserat på att vi vill skapa en miljö på Norra där du tar ansvar för den inramningen som är där. Då har vi begränsat det till 3000 för att vi vet att det är kärnan så att säga. Det här beslutet fattades egentligen redan under våren, innan vi fick de här kraftiga neddragningarna på hösten. AIK började ju drabbas av de här extremt skiftande neddragningarna från sommaren och framåt under hösten, även om vi hade neddragningar under våren också. Jag minns inte om det var Mats Jonsson (Djurgårdens säkerhetsansvarige) eller Göran Rickmer (Hammarbys säkerhetsansvarige) som var med i 08 Fotboll eller 3-5-2, och som där nämnde att AIK drabbats av publikneddragningar i samtliga matcher 2019! Stämmer det? Sen 2016 skulle jag säga att vi har haft neddragningar. I varenda match? Ja. Vi är den enda klubben som har drabbats av åtgärdstrappan från start. Åtgärdstrappan fattades som beslut 2015-2016. Norra har egentligen i grunden kapacitet för 6700. Vi själva har sagt att vi klarar av att hantera 5500 och fortfarande kunna garantera ett tryggt och säkert evenemang, med tillräckligt god service, fria utrymningsvägar, osv, så det har vi satt som vårt eget max. Trots det har AIK tillåtits en grundkapacitet på 4500 i vanliga matcher och 4000 i derbyn i flera år, så vi har ju haft neddragningar från första början. Det som hände 2019 var att man ändrade tillämpningen av åtgärdstrappan från polisens håll, och då har AIK varit en av de klubbar som 2019 drabbats hårdast utifrån det också. Tittar man procentuellt sett på vår kapacitet så är det ett jättestort glapp mellan vad vi får tillåtelse att ta in och vad vi skulle kunna ta in. Som svar på din fråga genomsyrar det [polisens inskränkningar] nästan allt. I min roll som kommunikationsansvarig blir det dessutom en ännu större fråga därför att AIK behöver ta ställning. Konkretionen är att polisens tillämpning av åtgärdstrappan är fullständigt huvudlös. Allt annat åsidosatt så är den fullständigt verkningslös. Den har ingen effekt av det den vill uppnå, och den gör livet för oss som arrangör extremt svårt. Den är kontraproduktiv i vårt arbete att skapa trygga och säkra arrangemang. Så det är extremt frustrerande att arbeta under de premisserna.
Vi har fått in en medlemsfråga på detta tema. u/Baby_Bamba skriver såhär: ”Har funderat på det här med polisens vansinnesvåg [som Bamba kallar villkorstrappan] och dess påverkan på biljett- och årskortsförsäljningen. I somras fick vi lov att stänga ner Norra mot Tiraspol, både vi och Bajen hade matcher där kapaciteten i klackarna drogs ner till lägre än antalet biljetter som redan var sålda (och det med extremt kort varsel), och nu har oförutsägbarheten även drabbat antalet klackårskort som klubbarna kan erbjuda. Har AIK nån plan på vad man ska göra om kapaciteten dras ner på samma sätt igen (dvs. till lägre än antalet redan sålda)?” Nej, det har vi inte. Det är för att det skulle legitimera åtgärdstrappan som företeelse, och vi lägger allt vårt fokus på att förändra den tillämpningen. Hamnar vi i den situationen så kommer vi bli tvungna att lösa det, det vet vi. Men att lägga tid och kraft på att planera en sån sak skulle vara att ge upp.
 
På tal om medlemsfrågor har vi även fått in några från u/eyewoo, som undrar varför AIK inte kör puben under NA inför varje hemmamatch? Av kostnadsmässiga skäl, av logistiska skäl och av atmosfärskäl. För det första, ska vi köra det nåt annat än på sommaren, då behöver vi installera värmeväggar osv, vilket är kostsamt. Vi har inte riktigt den volymen på försäljning och atmosfär än så länge för att kunna motivera det. Sen handlar det också om att vi, som det är logistiskt just nu, bara kan göra det utifrån matcher som inte har ett stort bortafölje eller någon form av rivalitet i sitt bortafölje, för att bortaentrén är precis i anslutning. Så vi får titta på sin höjd på matcher som Örebro och Elfsborg. Norrköping går inte t.ex. Helsingborg är nästan gränsfall, utifrån att det blir krock i flöde så att säga. Men det är en logistisk fråga som man kan titta på naturligtvis. Men det är ju roligt att frågan kommer upp, för vi vill ju hitta den typen av samlingsplats också, och göra nånting av det. Historiskt inom AIK har vi experimenterat mycket. Inflytten till Nationalarenan har ju inte riktigt varit oproblematisk, så vi har behövt experimentera och testa mycket för att hitta rätt. Nu har vi nån form av devis som vi jobbar efter - att göra färre saker bättre. Så innan vi drar på och gör för mycket ska vi vara säkra på att vi dels klarar av att göra det vi redan gör, och dels att vi har både kapacitet och potential på det vi tar oss för att göra.
u/eyewoo efterfrågar även en tydligare ”AIK-fiering” i samband med våra hemmamatcher, och undrar varför det inte arrangeras mer aktiviteter på och kring NA förutom Gnagisland? Som exempel nämns öltält, flaggmålning, bås där supportergrupperna kan sälja souvenirer, representation från Den Svarta Massan, nåt podium där Radio Råsunda och andra artister kan köra live, souvenirstånd från AIK Shop, AIK-nätverket kan ges möjlighet att lyfta de engagerade företagen, några snabbmatstånd med käk till rimliga priser, osv. Utanför arenan menar han då? Ja, u/eyewoo såg framför sig att man verkligen känner av en stämning av AIK-match och hela Dalvägen är en AIK-gata, just för att det i princip bara är företagsbyggnader längs med den gatan och inte stör folk som bor i området. Låter som en dröm tycker jag spontant, men vi har inte kapacitet att klara av det med vår organisation. Det ironiska med det där är att om jag åker runt i Europa och tittar på klubbar, så ju mer publik du drar, desto mer växer din organisation, men desto mindre blir behovet av att skapa sånt, för publiken är där ändå. Så det finns ett moment 22 i det där. Anledningen till att u/eyewoo tog upp frågan var att atmosfären av matchdag var mycket starkare på Råsunda och har inte funnits på samma sätt sen flytten. Vi gör betydligt mer idag än vad vi gjorde på Råsunda, så atmosfären på matchdag på Råsunda handlade mer om Råsunda än det AIK:s organisation gjorde. Det han beskriver i frågan låter helt fantastiskt, men vi som organisation skulle helt ärligt inte ha kapacitet att klara av att göra det. Vi har inte de resurserna, och vi har inte ekonomin för att kunna tillsätta de resurserna, vilket gör att vi får jobba med de medel som står till buds. Sen var det flera delar av det han sa, aktivering från supportergrupperingar och Den Svarta Massan, det är ju inget som hindrar. Det med supportergrupperingar, Den Svarta Massan och nätverket, det skulle vi kunna ordna om initiativet kommer från någon annan. Men jag tror att ställer du frågan till supportergrupperingarna kommer de säga samma sak – ”Vi mäktar inte med” – för det är ett jättejobb att kunna ta hand om den där typen av aktiveringar, så vi måste jobba med de resurser vi har. Däremot ska jag svara att AIK-profilering och AIK-fiering inne i arenan, där riktar vi våra blickar, för där kan vi göra betydligt mer! Kan du säga något om vad ni har för tankar och idéer kring hur ni ska göra det? Det handlar om hur du ska känna att det är AIK. Det kan vara subtila saker. Jag tänker nu t.ex. (utan att du får något löfte, det här är som sagt bara på tankestadiet) att de betongfundament som är runtom är gråa. På läktare 3 finns t.ex. skynket, som för övrigt är ett annat sorgebarn! Det är jättedåligt. Det är ju bra så till vida att arenan inte känns tom, men du kanske menar akustikmässigt? Nej, jag menar att det är så fladdrigt. Det blir inte en stum avskärmning i den bemärkelsen, och det har sina orsaker. Det är ju inte de som arbetar på arenans fel på något sätt, utan det är tekniska utmaningar som gör att det inte funkar där, men vi behöver titta på det iallafall. Sen är det likt ett grått betongband runtom hela där [läktare 3, där skynket är fäst]. Det skulle man lätt kunna göra svartgult istället. Då tycker många att vi inte ska dra våra blickar till läktare 3, och det håller jag med om, men står du på Norra t.ex. så får du det i blickfånget. Om du tittar ut över arenarummet så får du det i blickfånget ändå. I biljettförsäljningen finns det ju avspärrningar t.ex. som vi behöver göra, tekniska avspärrningar, säkerhetsavspärrningar eller liknande, på vissa matcher. Där kan vi också göra AIK-brandat. Allt för att få det att kännas mer AIK. Sen får det inte bli plastigt. Det absolut bästa är om det kommer genuint från supporterrörelsen. Det behöver inte vara de organiserade grupperna. Jag tycker AIK-supportrar generellt som lyfter fram sin egen flagghängning t.ex., då kan AIK som organisation vara en katalysator för det. Vi hjälper er med att skapa den inramningen. För jag är lite motståndare också till att AIK ska pracka på en inramning på våra supportrar, för då blir det att jag ska diktera vad du tycker är en bra inramning för AIK, och det är inte riktigt rätt. En stor del av mitt arbete handlar ju snarare om att snappa upp såna signaler - Vad tycker supportrar skulle vara en bra inramning?
”Varför verkar det vara beslutat att mat/dryck/snacks och kioskservice måste fullständigt suga livsglädjen ur en på AIKs arena?” frågar u/eyewoo. Hahaha. Nej, det är ju naturligtvis inte beslutat så. Ja, vi har absolut en utmaning med att vårt kioskutbud, pris, logistik, ja hela upplevelsen av mat och dryck är inte hundraprocentig ska jag säga. En del kan man titta på den restauratör som driver kioskerna på arenan, en del kan man också titta tillbaka till oss som klubb och titta på hur vi kommunicerar kring var olika matutbud finns. Jag tycker att vi är dåliga i synk med att kommunicera det där. För att ta ett exempel möts man ibland av en stor kö, och när man kommer fram så är kaffet slut. Det är ju inte bra att det kan se ut så. Att då inte ha hittat en möjlighet där vi vet att kiosken på hörnet har kaffe kvar, och kunna berätta att det är 30 meter till kaffet innan du ställer dig i kön, där behöver vi hitta en synk. Eller rent utbudsmässigt. Folk säger att det är så dåligt utbud. Men då vet inte du att vi har en tex-mex-kiosk nere i sydvästra hörnet t.ex. som var precis det du sökte. Så det är dels en kommunikationsmiss från oss gentemot publiken tycker jag, dels samtal med arenarestauratören kring hur vi ska göra. Vi vill ju naturligtvis att de ska ha öppet så mycket som möjligt, så många kassor som möjligt hela tiden, med så mycket personal som möjligt, så långa tider som möjligt, så mycket varor som möjligt till så låga priser som möjligt. Men det blir svårt för dem att driva en affär på det, så våra intressen kan ibland skilja sig.
Som avslutning på medlemsfrågorna undrar u/eyewoo om AIK tänkt på att jobba mer med ambassadörskap i olika communities runtom Stockholm och erbjuda transportmöjligheter och eventuellt rabatterade biljetter? Jätte-mycket har vi tänkt på det, och vi har verkligen försökt att knäcka nöten i hur det ska gå! Vi gjorde ett försök i vintras som inte alls föll väl ut. Återigen, det hänger på människors engagemang, och jag känner ibland att vi som klubb inte kan ställa krav på AIK-supportrar att du ska göra det här. Antingen får vi då ta resurser härifrån, vilket då har en begränsning i ekonomi eller i befintlig personalstyrka så att vi inte bränner ut folk, eller så måste det komma självmant från människor. Återigen, då får vi vara katalysatorn för ambassadörskapet. Men jag är verkligen jätte-mån om att hitta ett bra, smidigt och enkelt sätt att få människor att vara ambassadörer för sin närregion! Tesen för mig är att fotboll handlar om gemenskap. Sen har vi olika målgrupper. Visst, vissa kommer till matchen för att se spelet 100%, struntar i atmosfären, struntar i allting annat, det är bara för att titta på sporten. Men jag tror att majoriteten av alla som går på AIK:s matcher gör det p.g.a. gemenskap. Det är ett bra sätt att hålla igång dina kontakter, eller som jag beskrev med mig, nånting som jag gör med min son som var väldigt viktigt. Det gör att om vi hittar den möjligheten för människor att kunna bygga sitt eget community där de bor så vore det fantastiskt för AIK. Jag vill verkligen sträcka ut en hand. Vi vill verkligen jobba med den här frågan. Det är en jätterelevant fråga.
 
Vi pratade tidigare om hur det stundande gruppspelet i Svenska Cupen ingår i årskortet. Denna vecka [läs förra veckan] har våra årskortsinnehavare haft exklusiv förtur på cupbiljetterna, vilket självklart kommer gälla även vid eventuellt slutspel. Var kan man få tag på cupbiljetter, eller ännu bättre – ett årskort? Ett eventuellt slutspel i Svenska Cupen kommer vi spela på Nationalarenan. Slutspelsmatcherna ingår inte i årskorten, men årskortsinnehavare kommer få förtur för att köpa biljetter till eventuellt slutspel. De här biljetterna [till gruppspelsmatcherna] har ju ingått i årskorten, och vi har ju ändå inte kunnat tillgodose alla årskortsinnehavare med biljett. Det är ju ett problem. Vad vi gjorde då var att vi lade till träningsmatcherna mot Karlstad och Västerås så att de också ingick i årskorten. Så i AIK:s årskort kunde du egentligen få tilldelat 19 matcher, men kapaciteten var begränsad. Det visste vi ju inte när vi släppte upp årskorten. Som svar på din fråga, när det gäller eventuellt slutspel i Svenska Cupen, då kommer årskortsinnehavare att få förtur för att köpa biljetter. Cupbiljetterna till gruppen är dock slut. Årskort köper du enklast på årskort.se eller i AIK Shop, medan biljetter till eventuellt slutspel köps på AIKbiljett.se.
Avslutningsvis, är det något annat du själv vill förmedla till alla Gnagare där ute? Det stora steget för att åter göra AIK till Sveriges största publiklag, som vi egentligen ska vara, handlar om att gå på matcher. Jag och hela AIK är ju väldigt ödmjuka för att det finns skäl till att du inte går på matcherna. Jag vill inte vara dömande på något sätt. Jag har själv varit i perioder då jag inte kan gå på matcher så mycket. Det är fullt förståeligt, så är det. Livet kommer emellan, så det är inga konstigheter. Men alla initiativ som gör att vi kan underlätta för människor att gå med på matcher, eller där supportrar själva (som i det här ambassadörfallet) har möjlighet att själva bidra till att fler går oftare på matcher, är en fantastisk gärning för AIK! Inte bara ekonomiskt för de biljetterna som säljs där, utan med devisen ”många bäckar små” kommer vi skapa en sådan inramning som gör att vi höjer vår lägstanivå så pass mycket att vi får ett självdrag i försäljningen. Det är väl uppmaningen. Om alla kan gå på 1-2 matcher mer per år än vad man gör (så vida du inte är en sån här som gör perfekta säsonger hela tiden så att säga) så är det otroligt mycket värt! Kan alla tänka på att försöka introducera AIK för 1-2 personer till under året nån gång så är det fantastiskt värt! Så jag vill verkligen sträcka ut handen - Hjälp oss som klubb att växa.
Tusen tack för alla svar och för din tid, Fredrik! Vi på AIK ser fram emot fler intervjuer med dig i framtiden! Grymt! Tack själv!
submitted by AIK-intervjuer to AIK [link] [comments]


2018.12.23 15:33 Jezii_ Spökhistoria: Vad köpte jag på nätet?

Jag har skrivit en spökhistoria och behöver lite feedback. Jag är ingen van skribent men gillar att skriva och vill bli bättre. Detta är en fiktiv berättelse och jag kallar den: Vad köpte jag på nätet?
Har du hört talas om ”mysteri-box”? Du vet, en sån där låda du kan köpa på e-bay och liknande e-handelssidor, med ett okänt innehåll. Kort sagt så köper du en låda utan att veta vad den innehåller. Du får sedan en överraskning när du får hem lådan och öppnar den. Denna berättelse kommer handla om en sådan låda.
Först ska jag kort berätta vem jag är. Jag är en 25-årig tjej som bor i en småstad. Bortsett från min katt bor jag ensam i en hemtrevlig lägenhet. På dagarna har jag ett kontorsjobb och på min fritid träffar jag ofta vänner eller familj. Det är ett helt normalt och ganska stillsamt liv. I alla fram tills nu.
Det hela började en helt vanlig kväll. Jag låg i soffan med Youtube spelandes på TV-skärmen, men surfade mest på mobilen, trött efter dagen jobb. På TV:n rullade Youtube-klipp efter Youtube-klipp då jag för längesedan slutat köa klipp jag ville se. Plötsligt fångade ljudet från TV:n min uppmärksamhet och jag tittade upp. Det visade sig att det glada skriket från en Youtuber var reaktionen av att öppna en mysteri-box. Efter att ha sett ytterligare ett par klipp med Youtubers som öppnade sina mysteri-box framför kameran blev jag lite sugen på att själv klicka hem en. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej. Kul grej... Om jag bara hade vetat...
Efter några dagar hade jag nästan glömt bort mitt köp men blev glatt överraskad när jag efter jobbet såg att jag fått ett sms om att jag hade ett paket att hämta. På vägen hem svängde jag förbi mitt postombud för att hämta ut paketet. Det är alltid mycket folk som ska hämta ut paket efter 16-tiden; alla på väg hem efter jobbet. Under tiden jag väntade på min tur fantiserade jag om vad som kunde finnas i låda. Jag hade betalt 300kr för den, vilket jag tycket var en lagom summa för att lådans innehåll skulle vara mer än bara billig skit, samtidigt som jag hade råd att förlora pengarna om det visade sig att innehållet var skit. -Nr: 42!, ropades ut och jag vaknade till ur mina fantasier och gick fram till disken för att uträtta mitt ärende. Efter flera minuters letande kom killen i butiken tillbaka från lagret med ett stort paket på en vagn. -OJ, det var större än jag förväntat mig, utbrast jag när jag såg paketet. Lådan var över 1x1 meter och minst lika hög. Jag var tacksam över att jag fick låna vagnen för att rulla ut paketet till bilen. Jävlar vad tungt, tänkte jag när jag lyfte in lådan i bagageutrymmet på bilen. Är det en IKEA-möbel eller vad kan det vara?, undrade jag och min nyfikenhet växte sig ännu större.
Efter att jag med lite möda fått in paketet i min lägenhet pustade jag ut och hängde av mig jackan, skorna, nycklarna och handväskan. -Nu ska vi se vad det är för mysteri-box, sa jag för mig själv då jag hämtade en kniv i köket för att skära upp tejpen som täckte lådans öppning. Min katt kom nyfiket fram för att lukta på lådan. -Den som packade har då verkligen inte snålat med tejpen, sa jag till katten samtidigt som jag skar genom tejpens alla lager. Helt plötsligt fräste katten till och sprang iväg från lådan i rasande fart. Jag har aldrig sett min annars så lugna katt fräsa åt något på det sättet, så jag sprang efter henne in i köket. Hon satt och tryckte under en stol och ville inte prata med mig. Ja, ja... tänkte jag och gick ut i hallen för att äntligen få se vad lådan innehöll. När jag kom ut till lådan var kartongkanterna uppvikta. Hmm... vek jag upp lådans kanter? Ja, det gjorde jag väl utan att tänka på det, antog jag. Jag tittade ner i lådan och förvånades över vad jag såg. I botten låg ett ouijabräde. ENDAST ett ouijabrädet. Jag plockade upp brädet och kliade mig i huvudet. Jag vägde brädet i handen och det vägde inte mer än vad man kan förvänta sig att ett spelbräde som är som ett A3-papper i storlek och ca 0,5cm tjockt. Jag tittade ner i lådan och undersöker det tomma utrymmet med handen för att sedan väga ouijabrädet en gång till i handen. Förbryllad la ner spelbrädet på golvet för att lyfta lådan, för att se om det var lådan i sig som hade varit så tung. Ännu mer förvånad och fundersam blev jag när jag efter flera lyft konstaterat att lådan inte vägde mer än en vanlig papplåda. Men paketet hade ju vart så tungt att bära in... visst hade det det... jag stod och stirrade på lådan ett tag och funderade på om jag blivit galen då jag inte kunde förstå varför det inte fanns någon förklaring till lådans vikt som plötslig minskat. Sedan bestämde jag mig för att laga lite mat och släppa mysteriet med lådan. Jag var nog bara trött efter att jag stirrat på en datorskräm hela dagen. Jag ser mig själv som en förnuftig person och tror att allt har en naturlig förklaring även om man inte ser den på en gång. Därför tänkte jag att mysteriet inte var något att grubbla sig gråhårig över.
Efter maten tog jag mig en ordentligare titt på ouijabrädet som funnits i lådan. Det hade alfabetets bokstäver i två prydliga rader, orden ”ja”, ”nej”, ”hej” och ”hejdå”, inramat av en mönstrad ram mot den ljusa bakgrunden. Det var allt. Spelbrickan, alltså den plattan som ska ligga på spelbrädet och som deltagarna ska lägga sina fingrar på, hade inte följt med. Tur att jag inte betalade mer för lådan, tänkte jag. Men det kunde bli kul att prova brädet under en spelkväll i framtiden tänkte jag samtidigt. Jag och mina vänner hade ofta spelkvällar då vi drack vin och spelade brädspel, vilket framåt småtimmarna kunde sluta hur som helst. Antingen blev någon osams över reglarna i Monopol eller så så firade vi alla att vi vunnit då ingen var nykter nog att veta vems tur det var i fia-med-knuff.
Den natten sov jag oroligt och när jag vaknade var jag allt annat än utsövd. Trött gick jag upp för att starta kaffebryggaren och ge katten mat, allt enligt min inövade morgonrutin. Katten som alltid kommer till matskålen så fort hon hör ljudet av kylskåpet som öppnas kom inte denna morgon. Istället hittade jag henne under soffan där hon verkade ha spenderat natten. Efter att ha sträckt in handen och klappat henne tänkte jag att jag skulle ha lite koll på henne så hon inte var sjuk. Detta beteende var inte likt henne. Efter att jag fått i mig lite frukost begav jag mig till jobbet.
När jag kom hem den dagen fick jag en konstig känsla så fort jag kom in i lägenheten. En känsla av att jag inte var ensam. Jag skakade av mig känslan och gick istället för att titta i kattens matskålar. Hon hade ätit upp mjuk-maten och även en del av torrfodret. Skönt, då verkar hon inte vara sjuk fast att hon bettet sig lite märkligt. Senare på kvällen skulle jag leta fram rena kläder till morgondagen. Garderobsdörren stod på glänt vilket det ofta gjorde då jag slarvade med att stänga den. På golvet av garderoben låg en klänning som halkat av sin galge. Eftersom det var en av mina finare klänningar som hängde längst in i garderoben var det egentligen lite konstigt att den halkat av galgen då jag inte varit så långt in i garderoben och rotat på länge. Utan att tänka nämnvärt på det plockade jag upp klänningen och hängde tillbaka den på en ledig galge. Efter att ha plockat fram kläder stängde jag garderobsdörren så att det skulle se lite städat och ordningsamt ut.
Denna natten sov jag bra, bortsett från att jag vaknat till ett par gånger av att jag hört ljud. Eftersom katten är vaken större delen av nätterna somnade jag om på en gång då jag visste att ljuden bara berodde på min fyrbenta hårboll. På morgonen ville jag minnas att ljuden som väckt mig hade påmint om fotsteg. Men jag visste ju att det bara hade varit katten. Hennes små tassar måste blandats med mina drömmar och fått mig att minnas något annat än verkligheten. Katten låg även denna morgon under soffan men kom tveksamt fram till matskålarna när frukosten serverats. Efter att ha ätit lite sprang hon in under soffan igen. Innan jag åkte till jobbet bestämde jag mig för att hämta en halsduk i garderoben då termometern visade att temperaturen var betydligt kallare än gårdagen. Garderobsdörren stod på glänt idag igen. Konstig... jag var säker på att jag stängt den dagen innan. Men kanske hade jag slarvat och den glidit upp de centimeterna den stod öppen. Jag ryckte åt mig en grå halsduk och begav mig ut i kylan.
Återigen fick jag en konstig känsla då jag kom hem denna dag. Jag kanske börjar bli sjuk eller något, tänkte jag, för att sedan leta efter katten och se hur hon mådde. Hon kröp ut från soffan för att sedan göra mig sällskap i köket då jag lagade mat. Under tiden jag åt skrev jag med mina vänner i våran gruppchatt. Lisa undrade vad vi alla hade för oss i helgen. Jag kom då att tänka på mitt ouijabräde och föreslog att vi skulle ha spelkväll hemma hos mig. Då alla tyckte att det var en bra ide bestämde vi att vi skulle ses hos mig på lördagskvällen.
Denna natten sov jag oroligt igen. Jag väcktes av ett ljud jag inte kunde identifiera och när jag tände lampan tyckte jag mig se en skugga i dörröppningen till sovrummet. Skuggan såg ut att vara från en människa men jag såg den endast en sekund då den försvann i riktning mot köket. Jag blev osäker på om det var mina trötta ögon och faktumet att jag var yrvaken som fått mig att se fel. Inte kunde jag ha sett en skugga av någon. Min rationella del av hjärnan tänkte att det var nog bara katten som i skenet av lampan fått en skugga mycket större än hennes verkliga storlek. Men känslan av att jag faktiskt sett en människoliknande skugga förbryllade mig så mycket att jag reste mig upp och gick ut i hallen och tände lampan. Jag var inte rädd att det skulle vara någon i lägenheten. Som sagt så tror jag att allt har en naturlig förklaring och därför ville jag se om det var katten som var uppe och gick. Kunde jag bara se att det var hon skulle jag kunna somna om utan att tänka mer på saken. -Hallå gumma?, frågade jag och tittade runt utan att se henne. Är det du som är uppe och går? Hon svarade med ett jamande som kom från soffan. Jag gick till in i vardagsrummet och böjde mig ner och sträckte in handen under soffan. När min hand strök över hennes mjuka päls hörde jag ett svagt spinnande från henne. Hon måste sprungit in och lagt sig här precis nu antog jag. Jag gick ut i köket för att passa på att dricka ett glas vatten, mest eftersom jag ändå var uppe. När jag åter gick mot sovrummet kom katten efter för att göra mig sällskap. När jag lade mig ner och drog upp täcket upptäckte jag att katten stannat upp och stirrade med skarp blick på den halvöppna garderobsdörren. Djupt inne i den lilla kattkroppen hörde jag ett morrande formas. Ljudet steg och blev till ett fräsande som följdes av att hon sprang ut i vardagsrummet och jag hörde hur hon klämde sig in under soffan. Jag förstod inte vad som flugit i henne.
Nattens uppvaknande hade fått mig att vara extra seg denna fredag. När jag till slut kom hem efter veckans jobb bestämde jag mig för att beställa pizza istället för att laga mat. Det var ju trots allt helg nu, så då kunde jag äta skräpmat utan att skämmas. Medan jag väntade på att pizzan skulle levereras städade jag inför spelkvällen och gästerna som skulle komma dagen efter. När jag skulle flytta på ouijabrädet som blivit liggandes på bordet fick jag se ett glas som stod på brädet. Jag kunde inte minnas att jag satt något glas på brädet men måste ställt ifrån mig det utan att tänka på det. Det var antagligen vattenglaset från natten då jag varit yrvaken och förvirrad. När jag pockade upp glaset fick jag se att det stod placerat precis över order ”hej” på spelbrädet. Jag skrattade till för mig själv. Lite ironiskt att jag satt glaset så perfekt över ”hej”. -Hej, finns det några spöken här, sa jag med löjlig röst och skrattade igen. ouijabrädet lade jag in i mitt skåp bland alla de andra brädspelen. Jag fortsatte städningen med att plocka upp en tröja från golvet som jag kastade in i garderoben. Samtidigt som jag stängde garderobsdörren plingade dörrklockan och jag skyndade dit för att få min efterlängtade pizza.
På lördagsmorgonen sov jag ut. Efter att ha legat vaken en stund lockade jag på katten. Det var en av våra rutiner att hon kom in och la sig i sängen när jag hade sovmorgon. Jag valde att tro att hon tyckte det var lika mysigt som jag med morgonmys, men egentligen ville hon nog få upp mig ur sängen så att jag skulle ge henne mat. Men denna morgon kom hon inte. Jag hörde henne jama ute i köket men in till sovrummet ville hon inte komma. Efter ytterligare en stund i sängen gick jag till slut upp. Då fick jag se att garderobsdörren åter stod öppen. Börjar gångjärnen bli slitna eller vad är det som gör att dörren inte längre håller sig stängd? Jag stängde dörren och kontrollerade att det klickade till innan jag ryckte i den för att känna att den var ordentligt stängd och inte kunde glida upp. Jag kan irritera mig onödigt mycket på sådana små saker som en dörr som glider upp om man slarvar att stänga den. Men nu var dörren i alla fall stängd ordentligt.
Efter frukosten gjorde jag mig i ordning för att gå ut och göra lite ärenden. Bland annat skulle jag köpa kex och ost till kvällen. Jag behövde även ta en sväng förbi systembolaget för att köpa en bag-in-box inför spelkvällen. När jag stod framför spegeln i badrummet och tog på mig mina smycket märkte jag att min silverring var borta. Jag har en liten skål med lock vid handfatet där jag förvarar de smycken som jag oftast använder. Där förvarar jag min silverring som jag fått av Lisa och Agnes när jag fyllt 20. Men nu var den inte där. Jag kunde inte förstå vart den tagit vägen. Den låg alltid där om den inte satt på mitt finger. Det var en ganska enkel ring med sparsam utsmyckning, men det var min favorit. Jag letade en stund för att försäkra mig om att den inte låg utanför skålen eller i burken med hårsnoddar. Men jag hittade den ingenstans. Fundersam fortsatte jag sätta upp håret innan jag gav mig ut för att fixa mina ärenden.
Efter att ha uträttat mina ärenden spenderade jag eftermiddagen med att kolla på film. När det blev dags att byta från mysbyxor till något finare för kvällen fann jag åter igen garderobsdörren öppen. -Va-fan, svor jag för mig själv. Jag stängde ju dig... dörrjävel... muttrade jag medan jag valde bland jeansen som hängde på galgarna.
När klockan var lite efter sex plingade det på dörren och Lisa stod med ett stort leende och en systemetkasse i handen. Vi hade precis hällt upp var sitt glas vin när det plingade igen och Agnes och Sara gjorde oss sällskap. Det dröjde inte länge innan Clara och Therese hade anslutit. Ett par timmar senare hade vi ätit ost och kex, pratat om allt och inget och druckit vin så att vi alla var fnittriga. -Nu är det dags att vi spelar något!, utbrast Therese som alltid var full av energi. -Vad vill ni spela?, frågade jag medan jag gick mot skåpet där alla mina brädspel låg. Jag hade inte berättat för tjejerna om mysteri-boxen jag köpt, eller om ouijabrädet. Det hade bara inte blivit av. När jag öppnade skåpet såg jag genast ouijabrädet jag lagt in kvällen innan. På brädet låg min silverring som saknades från badrummet. Jag frös till i hela kroppen när jag såg ringen ligga placerad perfekt över ”hej”. Ringen ramade in ordet på ett sätt som krävt att den som lagt ringen där placerat den med vilje och med viss precision. HUR FAN HAMNADE RINGEN DÄR?!, undrade jag. Nog för att jag blivit lite virrig och glömsk de senaste dagarna... men jag var helt, HELT säker på att det inte var jag som lagt ringen där. Det fanns ingen annan som kunde gjort det heller. Men det måste ha varit någon annan... hur hamnade den annars där. Snabbt ryckte jag åt mig ringen och satte den på mitt finger. -Åh, ett ouijabräde! Det måste vi prova! Lisa sträckte sig framför mig för att få tag på spelbrädet upprymd över fyndet. Efter att ha upptäckt ringen på spelbrädet var jag inte det minsta sugen på att prova brädet. -Spelbrickan man ska ha på brädet saknas, sa jag i ett försök att förhindra spelet. -Det gör väl inget, vi kan ta ett glas eller något, kontrade Lisa. Obehaget steg i min kropp. -Då blir det ju inte på riktigt, sa jag och försökte dölja obehaget och skräcken som infunnit sig i mig. Jag tog spelbrädet från Lisa och lade det ovanpå det axelhöga skåpet för att snabbt säga: -Vad sägs som en omgång Trivial pursuit? Det var det första spelet jag sett i skåpet och jag spelade gärna vad som helst, så länge det inte var ouija. Sagt och gjort så spenderades kommande timme med en omgång Trivial pursuit och ännu mera vin. Efter det blev det några glas till och tre omgångar Alias. Vi hade det riktigt trevligt och stämningen var på topp. Alla vara vid det här laget ganska berusade vilket resulterade i oavbrutet skratt åt saker som i nyktert tillstånd inte hade varit särskilt roligt. Lisa kom tillbaka från toan med ouijabrädet i sin hand. -När jag var på toa hände det något konstigt, sa hon ganska allvarlig. -Vad då?, frågade Agnes och Sara i kör. -Det kom ett spöke och sa att vi måste spela ouija. Lisa tappade masken och skrattade ut de sista ordet i meningen vilket resulterade i att vi andra brast i gapskratt vi också. Jag också. Det var förmodligen vinet och den goda stämningen som fått obehaget över ouijabrädet att försvinna. I denna stund mindes jag nog inte ens ringen jag hittat där tidigare på kvällen. Hur som helst så protesterade jag inte mot att spela denna gång. Agnes drack upp det sista av sin GT och vände glaset upp och ner på brädet. -Hur börjar vi?, frågade hon då hon svalt den stora klunken. -Vi säger hej. Antar jag? Clara tittar på oss andra för att se om någon hade invändningar. -Vi måste fråga om det finns någon ande här. Och be den om ett tecken! Nästan vrålar Therese ut. Therese blir oftast ännu mer energisk än vanligt då hon får alkohol i sig. -Och alla måste ha fingrarna på glaset. Annars funkar det typ inte, sa Lisa och la sitt finger på glasets botten. Vi andra följde efter. -Finns det någon ande här, sa Lisa med tillgjord mörk röst så påminde om en skräckfilm. Det fick oss alla att brista ut i skratt. Håll kvar fingrarna, skrattade Lisa, annars fungerar det inte. -Vilket tur att vi har med en expert, skrattar jag och gav Lisa en menande blick. -Haha, om du har en examen i ouija så får du gärna ta över, skrattar hon. Men först vill jag se ett inramat diplom. Vi skrattade i flera minuter innan vi samlade oss och Lisa åter sa: -Finns det någon ande här så ge oss ett tecken. I en halv minut satt alla tysta och väntade på att något skulle hända. Jag tror inte att någon av oss förväntade oss att något skulle hända. Vi hade ryckts med i stämningen och lyssnade spänt samtidigt som vi tittade på spelbrädet. Så plötsligt hörde vi ett knackande. För en sekund stelnade vi till men Agnes kunde inte hålla minen utan avslöjade sig själv med ett fniss. -Ha ha, trodde du vi skulle gå på det eller?, frågade Clara. -Ni ville ha ett tecken och det fick ni, skämtade Agnes. -Jag tänker ta en rök-paus, någon som vill med?, frågade Sara som är den enda av oss som röker. Det slutade med att vi alla gick ut på min lilla balkong. Den friska, kyliga luften var ett skönt avbrott. Efter två cigg gick vi alla in igen. Jag slängde ett öga mot ouijabrädet och fick se glaset stå placerat över ”hej”. -Lämnade vi glaset på hej?, frågade jag de andra. -Vad pratar du om?, frågade Lisa. -Spelbrädet, sa jag. Lämnade vi glaset på ”hej”? Jag kom på mig själv med att låta irriterad och hoppades att ingen hörde det. -Det kanske är anden som säger hej, skrattade Agnes retsamt och de andra stämde in i skratt. Jag tog bort glaset och plockade med ett par andra glas ut till diskhon. -Therese och Lisa ska spela ett parti schack och vi slår vad om vem som vinner, ropar Clara inifrån tv-rummet. Vem satsar du på? -Therese, svarar jag snabbt. Lisa är för full för att ens veta hur pjäserna ska ställas upp. Jag hade delvis rätt. Lisa fick upp spelpjäserna men var inte nykter nog att minnas vilken spelpjäs som fick gå på vilket sätt. Partiet blev kort och efter en skål för vinnaren tyckte vi alla att det var dags att avsluta kvällen. Jag bar ut all disk till diskhon medan tjejerna tog på sig ytterkläderna. Sedan följde jag dem ner för trapporna och vinkade av dem vid busshållplatsen som låg 20-tal meter från min port. Kylan bet i kinderna och det var skönt att komma in i den varma lägenheten igen. Jag var trött och orkade inte bry mig om att borsta tänderna utan gick raka vägen till sovrummet. När jag passerade bordet där ouijabrädet låg kvar stod där ett glas. Glaset stod upp-och-ner rakt över ”hej”. Jag gick fram och tittade förbryllat på glaset. Jag var långt ifrån nykter men jag hade plockat ut alla glas till diskhon innan jag följt tjejerna ut. Obehaget som ouijabrädet åstadkom fyllde min kropp på nytt. Då tröttheten tog över ställde jag ner glaset på bordet med en övertalande tanke om att ”jag missade bara glaset, det har stått där hela tiden. Jag är för full för att minnas det bara”. Spelbrädet ville jag i alla fall inte se mer av så jag la in det i skåpet igen och stängde skåpdörren. Sedan gick jag in i sovrummet, klädde av mig och somnade på två minuter.
Ett ljud hade väckt mig. Det var mörkt i rummet och mitt huvud var tungt och snurrigt. -Kom hit kissen, lockade jag på katten då det måste ha varit henne jag hört. Som svar fick jag ett fräsande som kom utifrån hallen. Jag tände lampan för att se vad klockan var och kanske kunde jag även få svar på vad katten hade fräst åt. Ljuset av lampan stack i ögonen. När ögonen hade börjat vänja sig såg jag en svag skugga på väggen. Skuggans konturer bildade gestalten av en smal, människoliknande varelse. Men skuggan såg inte ut som skuggan från någon som stått framför lampan, för skuggan var inte alls så kompakt, utan snarare som skuggan från en tunn gardin som släpper igenom det mesta av ljuset. En svag skugga. Skuggan var rakt framför mig och jag kunde inte se något som orsakade den. Instinktivt kastade jag blicken mot garderobsdörren. Den stod öppen. Denna gången var jag inte säker på att jag stängt den. Mitt fokus flyttades tillbaka till skuggan. Om det var skuggan av en människa var det en kort människa. Smal, eller rättare sagt spinkig och armarna längs dess sidor såg oproportionerligt långa ut och fingrarna lika så. Eventuellt kan det ha varit naglar som fick fingrarna att se längre ut. Jag tog in dess utseende på några sekunder innan jag la märke till att skuggan inte kunde komma från något i rummet. Skuggan från en möbel rör sig inte. Det gjorde skuggan. Inte som en direkt rörelse, utan den var bara inte still. Som det lätta gunget som blir när en människa andas. Hela min kropp stelnade till och skräcken fyllde varje millimeter av mig. Jag slutade andas då jag var rädd att skuggan skulle lägga märke till mig. Jag utgick från att skuggan var något levande. Om det var skuggan eller det som måste orsaka skuggan som skrämde mig kunde jag inte reda ut. En skugga har ju alltid en källa, men skuggans källa skulle i så fall finnas framför mina ögon vilket den inte gjorde. Jag låg paralyserad av skräck i cirka en minut innan jag tog mod till mig att snabbt släcka och dra täcket över huvudet. Tack vare allt vin jag druckit under kvällen somnade jag om efter kanske en halvtimme.
Jag vaknade av att solen sken in på mig. Med en gång påmindes jag av nattens händelse. Hade det bara varit en dröm? Jag hoppades det men det hade varit alldeles för verklighetstroget för att vara en dröm. Vad kastar en skugga utan att synas? Tänkte jag och kände hur obehaget fick det att vändas i magen. Jag hade ingen lust att ligga kvar i sängen utan gick upp för att distrahera tankarna med att städa. Huvudvärken påminde mig om allt vin jag druckit kvällen innan. Jag gick fram till väggen där skuggan visat sig under natten. Nu lystes väggen upp av solljuset. Trots att jag sett samma beigea tapet varje dag synade jag den noga efter fläckar eller något annat som kunde förklara om nattens upplevelse trots allt hade varit en synvilla. Men inget. Jag gick fram till garderoben och stängde dörren med en bestämt smäll. Jag behövde kaffe. Mycket kaffe och en Alvedon. Så snart jag startat kaffebryggaren och gett katten mat gick jag in till vardagsrummet för att städa undan. Katten jamade godmorgon underifrån soffan. Då fick jag se det. Ouijabrädet stod på bordet med ett glas på. Jag visste att glaset var placerat på ”hej” redan innan jag kommit hela vägen fram till brädet. Jag hejdade mig i steget och tog sedan mod till mig och gick fram till brädet. Mycket riktigt stod glaset över ”hej”. Jag tog ett djup, långt andetag. Andades in... och ut. Sedan ryckte jag åt mig glaset och spelbrädet och gick ut i köket. Spelbrädet kastade jag ner i papperskorgen. Det var för stort och endast ena hörnet gick ner i sophinken men de sket jag i. Nu skulle det förbannade spelbrädet ut. Jag ringde min mamma samtidigt som jag kläde på mig och hällde upp kaffer i min termosmugg. Jag frågade mamma om hon var hemma och sa att jag inte hade något för mig idag så jag tänkte komma på besök. Sanningen var att jag inte stod ut med att vara hemma i lägenheten hela dagen. Inte efter det som hänt under natten. Jag började på riktigt tro att jag var galen. Mamma sa att hon var hemma hela dagen och om jag kom kunde vi äta en god middag ihop. Det skulle bli trevligt.
På bussen på väg till mamma försökte jag reda ut tankarna. Hade jag börjat gå i sömnen, fast att jag aldrig gjort det tidigare? Var det i sömnen jag hade plockat fram ouijabrädet från skåpet. Nä... det kändes inte troligt. Och varför placerades alla saker över ”hej”. Vadå hej? Vem eller var det kanske VAD vill säga hej? Och varför öppnas garderobsdörren jämt? Är det verkligen bara gångjärnen som har blivit slitna? Eller är det någon som öppnar dörren när jag inte är hemma? Varför beter sig katten så konstigt? Allt hade börjat med den där mysteri-boxen. Lådan hade varit väldigt tung när jag hämtade den. Men då jag öppnat den var varken lådan eller dess innehåll tungt. Jag drack mitt varma kaffe med rynkade ögonbryn. Jag var så irriterad men ännu mera rädd. Vad jag var rädd för visst jag ju inte ens. Skuggan jag sett under natten MÅSTE ha orsakats av något. Allt har en naturlig förklaring, även om man inte alltid ser den med en gång, mediterade jag för mig själv. Vem hade ens skickat ett spelbräde i en så stor låda? Hm... lådan hade varit tung... kunde det vara så att det funnits något mer i lådan... något som avsändaren hade velat bli av med... något som hade med ouijabrädet att göra? Kan brädet ha hämtat något från andra sidan som sedan följt med brädet hem till mig. Något som nu ville ha min uppmärksamhet... något som inte hör hemma i denna värld och därför inte syns? Kan något som inte syns ge en skugga...? Bussen stannade och jag vaknade upp ur mina tankar och skyndade mig av.
Jag hade en trevlig dag med mamma men jag kunde inte sluta tänka på att konstig som hänt det senaste. Mamma märkte att jag svävade iväg i tankarna och frågade flera gånger vad jag tänkte på. -Inget, försäkrade jag henne. Jag har sovit lite dåligt bara. Jag kunde inte förklara för henne om allt konstigt. Vad skulle jag säga? Att det kanske finns något i min lägenhet, att garderoben behöver nya gångjärn, katten beter sig konstigt och att jag glömt vart jag ställt mina vattenglas. Ingen människa håller väl koll på vart de ställer sina glas! Jag insåg hur paranoid jag skulle ha låtit om jag sagt detta högt. Jag ville inte oroa henne men jag passade ändå på att fråga om jag någon gång gått i sömnen som barn. -Nej, det kan jag aldrig minnas att du gjort. Varför undrar du det? Mamma tyckte såklart att det var en konstig sak att fråga apropå ingenting. -Nej, inget särskilt. Bara en grej jag och tjejerna pratade om igår, ljög jag för att avfärda samtalet.
Det hann bli kväll innan jag till slut tog bussen hem. För varje meter bussen åkte växte sig obehaget större i mig. Stegen upp för trappan var tunga och när jag vridit om nycklarna i låset tog jag ett djupt andetag och sa till mig själv: ”Skärp dig! Allting har en förklaring. Och spöken finns inte. Det vet du”. Sedan öppnade jag dörren och klev in i lägenheten. Allt var som vanligt och jag andades ut och kände mig dum som låtit tankarna spinna iväg. Nycklarna hängde jag i nyckelskåpet på väggen och ytterkläderna hängde jag av mig vid hatthyllan. När jag kom in i vardagsrummet såg jag ouijabrädet stå på bordet. Denna gången var det ett av mina halsband som låg på brädet. Det var ett av de smycken jag förvarade i badrummet vanligtvis. Nu låg det placerat över ”hej”. Blodet frös till is i ådrorna. Jag blev rasande över rädslan som fyllde mig och hanterade det genom att bestämt och hastigt ta upp spelbrädet och med full kraft bryta det på mitten över mitt knä. Jag la ihop de två halvorna och bröt det på nytt över knät. Med bestämda steg gick jag sedan ut i köket och slängde bitarna i sopphinken igen. Denna gången gick hela spelbrädet, rättare sagt bitarna av det, ner helt i sophinken. Jag tryckte till bitarna lite extra så att de tog emot i botten. -Jag är inte galen, mumlade jag irriterat till mig själv och styrde stegen tillbaka till vardagsrummet. Halsbandet satte jag runt halsen. Nu kunde det inte hamna på det dumma spelbrädet såvida ingen slet de från min hals, resonerade jag. Efter det tog jag en dusch och tvättade håret. Det var en kort dusch. Klockan var mycket och imorgon blev det en ny vecka. Efter duschen gjorde jag mig i ordning för kvällen och det sista jag tänkte göra var att släcka ner i lägenheten. Jag släckte i köket och gick vidare till vardagsrummet... Där, på bordet låg de trasiga ouijabrädet. Jag gick långsamt och tveksamt fram till det. De fyra bitarna låg tätt ihop som att någon försökt laga det men inte haft varken tejp eller lim för att fästa bitarna i varandra. Över ”hej” låg mina nycklar. I några sekunder stod jag helt mållös och gapade med blicken fäst på spelbrädet. Hur...? var allt mina tankar kunde forma. Min ilska hade inte försvunnit. Enda förklaringen till att ouijabrädet och allt annat konstigt är att någon är i min lägenhet och flyttar sakerna. Någon som jag inte ser. Som inte låter sig bli sedd. Genast bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag beväpnade mig med en stekpanna och ficklampa innan jag gick in till garderoben i sovrummet. Dörren stod på glänt. Med stekpannan redo att slå till vem, eller vad, som kunde finnas där inne lyste jag igenom garderoben. Jag flyttade på kläderna för att försäkra mig om att det var tomt. Det var det. Efter att ha sökt igenom hela lägenheten lyste jag igenom garderoben en gång till. Hela tiden med stekpannan i högsta hugg. Nu andades jag ut och slappnade av för första gången sedan jag kommit hem. Det var ingen i min lägenhet. Bara jag och katten. Och dörren var låst. Hade det varit någon här var den inte det längre. För säkerhets skull lät jag några lampor vara tända när jag gick och lade mig.
Vettskrämd vaknade jag upp. Jag vet inte vad som väckt mig men jag var säker på att något var fel. Försiktigt sträckte jag ut armen och letade upp lampknappen som tände sänglampan. 03.00 visade klockan. Paniken sköt igenom mig då jag plötsligt insåg att sänglampan var en av de lampor jag lämnat tänd. Sakta vred jag på huvudet för att se ut över rummet. Framför sängen såg jag samma skugga jag sett natten innan. Den var ännu mer obehaglig än jag mindes den. Med sina långa smala armar. Skuggan var fortfarande svag som från en tunn gardin. Skuggan rörde sig mot mig. Den sträckte sina oproportionerligt långa knotiga fingrar mot mig. Jag höll andan och hjärnan kunde inte formulera en enda tanke. Skräcken paralyserade mig. Skuggan tog ytligare ett steg närmre. Med armarna sträckta mot mig tog den sig över sänggaveln och kröp sakta mot mig. När den kommit fram till min bröstkorg sträckte den på sig, lutat över mig. De knotiga fingrarna kom närmre mitt ansikte... Jag måste ha svimmat för plötsligt vaknade jag upp med ett ryck. Jag drog häftigt efter andan medan jag kastade mig efter lampknappen. Lampans ljus kastade ett skarpt ljus över rummet. Tomt. Förvirrad och skräckslagen som jag var kastade jag mig ut i köket och greppade stekpannan jag lämnat framme från kvällen. Jag kollade först att dörren var låst. Sedan sökte jag igenom lägenheten säkert tio gånger utan att hitta något. Inget ovanligt alls. Bara katten som jamade under soffan.
Nu är klockan 05.48 och jag är inne på min åttonde kopp kaffe. Om en timme ska jag ringa till jobbet och sjukskriva mig för dagen. Idag ska jag göra mig av med ouijabrädet för gott. De fyra bitarna ligger fortfarande på soffbordet framför mig. Prydligt och tätt intill varandra. Ditlagda av den där hemska saken. Min ytterdörr har varit låst hela natten och jag vet att det inte är något som varken kommit in eller gått ut genom den. Om skuggan som anföll mig är en ond demon, ett spöke, en poltergais eller något annat vet jag inte. Jag bryr mig inte. Vad det än är så är det av ondo. Jag känner det i varje nerv i kroppen. Min rimligaste gissning är att personen som skickade ouijabrädet till mig hade framkallat något som inte hör hemma i vår värld. Något som följde med i lådan till mig. Så fort affärerna öppnar ska jag åka och köpa tändvätska och sedan ta mig ut i skogen och bränna ouijabrädet. Jag sväljer den sista klunken kaffe, vänder koppen upp och ner, placerar den över ordet ”hej då” och säger högt och tydligt ”HEJ DÅ”.
0
submitted by Jezii_ to sweden [link] [comments]


2018.12.23 15:28 Jezii_ Spökhistori: Vad köpte jag på nätet?

Jag har skrivit en spökhistoria och behöver lite feedback. Jag är ingen van skribent men gillar att skriva och vill bli bättre. Detta är en fiktiv berättelse och jag kallar den: Vad köpte jag på nätet?

Har du hört talas om ”mysteri-box”? Du vet, en sån där låda du kan köpa på e-bay och liknande e-handelssidor, med ett okänt innehåll. Kort sagt så köper du en låda utan att veta vad den innehåller. Du får sedan en överraskning när du får hem lådan och öppnar den. Denna berättelse kommer handla om en sådan låda.
Först ska jag kort berätta vem jag är. Jag är en 25-årig tjej som bor i en småstad. Bortsett från min katt bor jag ensam i en hemtrevlig lägenhet. På dagarna har jag ett kontorsjobb och på min fritid träffar jag ofta vänner eller familj. Det är ett helt normalt och ganska stillsamt liv. I alla fram tills nu.
Det hela började en helt vanlig kväll. Jag låg i soffan med Youtube spelandes på TV-skärmen, men surfade mest på mobilen, trött efter dagen jobb. På TV:n rullade Youtube-klipp efter Youtube-klipp då jag för längesedan slutat köa klipp jag ville se. Plötsligt fångade ljudet från TV:n min uppmärksamhet och jag tittade upp. Det visade sig att det glada skriket från en Youtuber var reaktionen av att öppna en mysteri-box. Efter att ha sett ytterligare ett par klipp med Youtubers som öppnade sina mysteri-box framför kameran blev jag lite sugen på att själv klicka hem en. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej. Kul grej... Om jag bara hade vetat...
Efter några dagar hade jag nästan glömt bort mitt köp men blev glatt överraskad när jag efter jobbet såg att jag fått ett sms om att jag hade ett paket att hämta. På vägen hem svängde jag förbi mitt postombud för att hämta ut paketet. Det är alltid mycket folk som ska hämta ut paket efter 16-tiden; alla på väg hem efter jobbet. Under tiden jag väntade på min tur fantiserade jag om vad som kunde finnas i låda. Jag hade betalt 300kr för den, vilket jag tycket var en lagom summa för att lådans innehåll skulle vara mer än bara billig skit, samtidigt som jag hade råd att förlora pengarna om det visade sig att innehållet var skit. -Nr: 42!, ropades ut och jag vaknade till ur mina fantasier och gick fram till disken för att uträtta mitt ärende. Efter flera minuters letande kom killen i butiken tillbaka från lagret med ett stort paket på en vagn. -OJ, det var större än jag förväntat mig, utbrast jag när jag såg paketet. Lådan var över 1x1 meter och minst lika hög. Jag var tacksam över att jag fick låna vagnen för att rulla ut paketet till bilen. Jävlar vad tungt, tänkte jag när jag lyfte in lådan i bagageutrymmet på bilen. Är det en IKEA-möbel eller vad kan det vara?, undrade jag och min nyfikenhet växte sig ännu större.
Efter att jag med lite möda fått in paketet i min lägenhet pustade jag ut och hängde av mig jackan, skorna, nycklarna och handväskan. -Nu ska vi se vad det är för mysteri-box, sa jag för mig själv då jag hämtade en kniv i köket för att skära upp tejpen som täckte lådans öppning. Min katt kom nyfiket fram för att lukta på lådan. -Den som packade har då verkligen inte snålat med tejpen, sa jag till katten samtidigt som jag skar genom tejpens alla lager. Helt plötsligt fräste katten till och sprang iväg från lådan i rasande fart. Jag har aldrig sett min annars så lugna katt fräsa åt något på det sättet, så jag sprang efter henne in i köket. Hon satt och tryckte under en stol och ville inte prata med mig. Ja, ja... tänkte jag och gick ut i hallen för att äntligen få se vad lådan innehöll. När jag kom ut till lådan var kartongkanterna uppvikta. Hmm... vek jag upp lådans kanter? Ja, det gjorde jag väl utan att tänka på det, antog jag. Jag tittade ner i lådan och förvånades över vad jag såg. I botten låg ett ouijabräde. ENDAST ett ouijabrädet. Jag plockade upp brädet och kliade mig i huvudet. Jag vägde brädet i handen och det vägde inte mer än vad man kan förvänta sig att ett spelbräde som är som ett A3-papper i storlek och ca 0,5cm tjockt. Jag tittade ner i lådan och undersöker det tomma utrymmet med handen för att sedan väga ouijabrädet en gång till i handen. Förbryllad la ner spelbrädet på golvet för att lyfta lådan, för att se om det var lådan i sig som hade varit så tung. Ännu mer förvånad och fundersam blev jag när jag efter flera lyft konstaterat att lådan inte vägde mer än en vanlig papplåda. Men paketet hade ju vart så tungt att bära in... visst hade det det... jag stod och stirrade på lådan ett tag och funderade på om jag blivit galen då jag inte kunde förstå varför det inte fanns någon förklaring till lådans vikt som plötslig minskat. Sedan bestämde jag mig för att laga lite mat och släppa mysteriet med lådan. Jag var nog bara trött efter att jag stirrat på en datorskräm hela dagen. Jag ser mig själv som en förnuftig person och tror att allt har en naturlig förklaring även om man inte ser den på en gång. Därför tänkte jag att mysteriet inte var något att grubbla sig gråhårig över.
Efter maten tog jag mig en ordentligare titt på ouijabrädet som funnits i lådan. Det hade alfabetets bokstäver i två prydliga rader, orden ”ja”, ”nej”, ”hej” och ”hejdå”, inramat av en mönstrad ram mot den ljusa bakgrunden. Det var allt. Spelbrickan, alltså den plattan som ska ligga på spelbrädet och som deltagarna ska lägga sina fingrar på, hade inte följt med. Tur att jag inte betalade mer för lådan, tänkte jag. Men det kunde bli kul att prova brädet under en spelkväll i framtiden tänkte jag samtidigt. Jag och mina vänner hade ofta spelkvällar då vi drack vin och spelade brädspel, vilket framåt småtimmarna kunde sluta hur som helst. Antingen blev någon osams över reglarna i Monopol eller så så firade vi alla att vi vunnit då ingen var nykter nog att veta vems tur det var i fia-med-knuff.
Den natten sov jag oroligt och när jag vaknade var jag allt annat än utsövd. Trött gick jag upp för att starta kaffebryggaren och ge katten mat, allt enligt min inövade morgonrutin. Katten som alltid kommer till matskålen så fort hon hör ljudet av kylskåpet som öppnas kom inte denna morgon. Istället hittade jag henne under soffan där hon verkade ha spenderat natten. Efter att ha sträckt in handen och klappat henne tänkte jag att jag skulle ha lite koll på henne så hon inte var sjuk. Detta beteende var inte likt henne. Efter att jag fått i mig lite frukost begav jag mig till jobbet.
När jag kom hem den dagen fick jag en konstig känsla så fort jag kom in i lägenheten. En känsla av att jag inte var ensam. Jag skakade av mig känslan och gick istället för att titta i kattens matskålar. Hon hade ätit upp mjuk-maten och även en del av torrfodret. Skönt, då verkar hon inte vara sjuk fast att hon bettet sig lite märkligt. Senare på kvällen skulle jag leta fram rena kläder till morgondagen. Garderobsdörren stod på glänt vilket det ofta gjorde då jag slarvade med att stänga den. På golvet av garderoben låg en klänning som halkat av sin galge. Eftersom det var en av mina finare klänningar som hängde längst in i garderoben var det egentligen lite konstigt att den halkat av galgen då jag inte varit så långt in i garderoben och rotat på länge. Utan att tänka nämnvärt på det plockade jag upp klänningen och hängde tillbaka den på en ledig galge. Efter att ha plockat fram kläder stängde jag garderobsdörren så att det skulle se lite städat och ordningsamt ut.
Denna natten sov jag bra, bortsett från att jag vaknat till ett par gånger av att jag hört ljud. Eftersom katten är vaken större delen av nätterna somnade jag om på en gång då jag visste att ljuden bara berodde på min fyrbenta hårboll. På morgonen ville jag minnas att ljuden som väckt mig hade påmint om fotsteg. Men jag visste ju att det bara hade varit katten. Hennes små tassar måste blandats med mina drömmar och fått mig att minnas något annat än verkligheten. Katten låg även denna morgon under soffan men kom tveksamt fram till matskålarna när frukosten serverats. Efter att ha ätit lite sprang hon in under soffan igen. Innan jag åkte till jobbet bestämde jag mig för att hämta en halsduk i garderoben då termometern visade att temperaturen var betydligt kallare än gårdagen. Garderobsdörren stod på glänt idag igen. Konstig... jag var säker på att jag stängt den dagen innan. Men kanske hade jag slarvat och den glidit upp de centimeterna den stod öppen. Jag ryckte åt mig en grå halsduk och begav mig ut i kylan.
Återigen fick jag en konstig känsla då jag kom hem denna dag. Jag kanske börjar bli sjuk eller något, tänkte jag, för att sedan leta efter katten och se hur hon mådde. Hon kröp ut från soffan för att sedan göra mig sällskap i köket då jag lagade mat. Under tiden jag åt skrev jag med mina vänner i våran gruppchatt. Lisa undrade vad vi alla hade för oss i helgen. Jag kom då att tänka på mitt ouijabräde och föreslog att vi skulle ha spelkväll hemma hos mig. Då alla tyckte att det var en bra ide bestämde vi att vi skulle ses hos mig på lördagskvällen.
Denna natten sov jag oroligt igen. Jag väcktes av ett ljud jag inte kunde identifiera och när jag tände lampan tyckte jag mig se en skugga i dörröppningen till sovrummet. Skuggan såg ut att vara från en människa men jag såg den endast en sekund då den försvann i riktning mot köket. Jag blev osäker på om det var mina trötta ögon och faktumet att jag var yrvaken som fått mig att se fel. Inte kunde jag ha sett en skugga av någon. Min rationella del av hjärnan tänkte att det var nog bara katten som i skenet av lampan fått en skugga mycket större än hennes verkliga storlek. Men känslan av att jag faktiskt sett en människoliknande skugga förbryllade mig så mycket att jag reste mig upp och gick ut i hallen och tände lampan. Jag var inte rädd att det skulle vara någon i lägenheten. Som sagt så tror jag att allt har en naturlig förklaring och därför ville jag se om det var katten som var uppe och gick. Kunde jag bara se att det var hon skulle jag kunna somna om utan att tänka mer på saken. -Hallå gumma?, frågade jag och tittade runt utan att se henne. Är det du som är uppe och går? Hon svarade med ett jamande som kom från soffan. Jag gick till in i vardagsrummet och böjde mig ner och sträckte in handen under soffan. När min hand strök över hennes mjuka päls hörde jag ett svagt spinnande från henne. Hon måste sprungit in och lagt sig här precis nu antog jag. Jag gick ut i köket för att passa på att dricka ett glas vatten, mest eftersom jag ändå var uppe. När jag åter gick mot sovrummet kom katten efter för att göra mig sällskap. När jag lade mig ner och drog upp täcket upptäckte jag att katten stannat upp och stirrade med skarp blick på den halvöppna garderobsdörren. Djupt inne i den lilla kattkroppen hörde jag ett morrande formas. Ljudet steg och blev till ett fräsande som följdes av att hon sprang ut i vardagsrummet och jag hörde hur hon klämde sig in under soffan. Jag förstod inte vad som flugit i henne.
Nattens uppvaknande hade fått mig att vara extra seg denna fredag. När jag till slut kom hem efter veckans jobb bestämde jag mig för att beställa pizza istället för att laga mat. Det var ju trots allt helg nu, så då kunde jag äta skräpmat utan att skämmas. Medan jag väntade på att pizzan skulle levereras städade jag inför spelkvällen och gästerna som skulle komma dagen efter. När jag skulle flytta på ouijabrädet som blivit liggandes på bordet fick jag se ett glas som stod på brädet. Jag kunde inte minnas att jag satt något glas på brädet men måste ställt ifrån mig det utan att tänka på det. Det var antagligen vattenglaset från natten då jag varit yrvaken och förvirrad. När jag pockade upp glaset fick jag se att det stod placerat precis över order ”hej” på spelbrädet. Jag skrattade till för mig själv. Lite ironiskt att jag satt glaset så perfekt över ”hej”. -Hej, finns det några spöken här, sa jag med löjlig röst och skrattade igen. ouijabrädet lade jag in i mitt skåp bland alla de andra brädspelen. Jag fortsatte städningen med att plocka upp en tröja från golvet som jag kastade in i garderoben. Samtidigt som jag stängde garderobsdörren plingade dörrklockan och jag skyndade dit för att få min efterlängtade pizza.
På lördagsmorgonen sov jag ut. Efter att ha legat vaken en stund lockade jag på katten. Det var en av våra rutiner att hon kom in och la sig i sängen när jag hade sovmorgon. Jag valde att tro att hon tyckte det var lika mysigt som jag med morgonmys, men egentligen ville hon nog få upp mig ur sängen så att jag skulle ge henne mat. Men denna morgon kom hon inte. Jag hörde henne jama ute i köket men in till sovrummet ville hon inte komma. Efter ytterligare en stund i sängen gick jag till slut upp. Då fick jag se att garderobsdörren åter stod öppen. Börjar gångjärnen bli slitna eller vad är det som gör att dörren inte längre håller sig stängd? Jag stängde dörren och kontrollerade att det klickade till innan jag ryckte i den för att känna att den var ordentligt stängd och inte kunde glida upp. Jag kan irritera mig onödigt mycket på sådana små saker som en dörr som glider upp om man slarvar att stänga den. Men nu var dörren i alla fall stängd ordentligt.
Efter frukosten gjorde jag mig i ordning för att gå ut och göra lite ärenden. Bland annat skulle jag köpa kex och ost till kvällen. Jag behövde även ta en sväng förbi systembolaget för att köpa en bag-in-box inför spelkvällen. När jag stod framför spegeln i badrummet och tog på mig mina smycket märkte jag att min silverring var borta. Jag har en liten skål med lock vid handfatet där jag förvarar de smycken som jag oftast använder. Där förvarar jag min silverring som jag fått av Lisa och Agnes när jag fyllt 20. Men nu var den inte där. Jag kunde inte förstå vart den tagit vägen. Den låg alltid där om den inte satt på mitt finger. Det var en ganska enkel ring med sparsam utsmyckning, men det var min favorit. Jag letade en stund för att försäkra mig om att den inte låg utanför skålen eller i burken med hårsnoddar. Men jag hittade den ingenstans. Fundersam fortsatte jag sätta upp håret innan jag gav mig ut för att fixa mina ärenden.
Efter att ha uträttat mina ärenden spenderade jag eftermiddagen med att kolla på film. När det blev dags att byta från mysbyxor till något finare för kvällen fann jag åter igen garderobsdörren öppen. -Va-fan, svor jag för mig själv. Jag stängde ju dig... dörrjävel... muttrade jag medan jag valde bland jeansen som hängde på galgarna.
När klockan var lite efter sex plingade det på dörren och Lisa stod med ett stort leende och en systemetkasse i handen. Vi hade precis hällt upp var sitt glas vin när det plingade igen och Agnes och Sara gjorde oss sällskap. Det dröjde inte länge innan Clara och Therese hade anslutit. Ett par timmar senare hade vi ätit ost och kex, pratat om allt och inget och druckit vin så att vi alla var fnittriga. -Nu är det dags att vi spelar något!, utbrast Therese som alltid var full av energi. -Vad vill ni spela?, frågade jag medan jag gick mot skåpet där alla mina brädspel låg. Jag hade inte berättat för tjejerna om mysteri-boxen jag köpt, eller om ouijabrädet. Det hade bara inte blivit av. När jag öppnade skåpet såg jag genast ouijabrädet jag lagt in kvällen innan. På brädet låg min silverring som saknades från badrummet. Jag frös till i hela kroppen när jag såg ringen ligga placerad perfekt över ”hej”. Ringen ramade in ordet på ett sätt som krävt att den som lagt ringen där placerat den med vilje och med viss precision. HUR FAN HAMNADE RINGEN DÄR?!, undrade jag. Nog för att jag blivit lite virrig och glömsk de senaste dagarna... men jag var helt, HELT säker på att det inte var jag som lagt ringen där. Det fanns ingen annan som kunde gjort det heller. Men det måste ha varit någon annan... hur hamnade den annars där. Snabbt ryckte jag åt mig ringen och satte den på mitt finger. -Åh, ett ouijabräde! Det måste vi prova! Lisa sträckte sig framför mig för att få tag på spelbrädet upprymd över fyndet. Efter att ha upptäckt ringen på spelbrädet var jag inte det minsta sugen på att prova brädet. -Spelbrickan man ska ha på brädet saknas, sa jag i ett försök att förhindra spelet. -Det gör väl inget, vi kan ta ett glas eller något, kontrade Lisa. Obehaget steg i min kropp. -Då blir det ju inte på riktigt, sa jag och försökte dölja obehaget och skräcken som infunnit sig i mig. Jag tog spelbrädet från Lisa och lade det ovanpå det axelhöga skåpet för att snabbt säga: -Vad sägs som en omgång Trivial pursuit? Det var det första spelet jag sett i skåpet och jag spelade gärna vad som helst, så länge det inte var ouija. Sagt och gjort så spenderades kommande timme med en omgång Trivial pursuit och ännu mera vin. Efter det blev det några glas till och tre omgångar Alias. Vi hade det riktigt trevligt och stämningen var på topp. Alla vara vid det här laget ganska berusade vilket resulterade i oavbrutet skratt åt saker som i nyktert tillstånd inte hade varit särskilt roligt. Lisa kom tillbaka från toan med ouijabrädet i sin hand. -När jag var på toa hände det något konstigt, sa hon ganska allvarlig. -Vad då?, frågade Agnes och Sara i kör. -Det kom ett spöke och sa att vi måste spela ouija. Lisa tappade masken och skrattade ut de sista ordet i meningen vilket resulterade i att vi andra brast i gapskratt vi också. Jag också. Det var förmodligen vinet och den goda stämningen som fått obehaget över ouijabrädet att försvinna. I denna stund mindes jag nog inte ens ringen jag hittat där tidigare på kvällen. Hur som helst så protesterade jag inte mot att spela denna gång. Agnes drack upp det sista av sin GT och vände glaset upp och ner på brädet. -Hur börjar vi?, frågade hon då hon svalt den stora klunken. -Vi säger hej. Antar jag? Clara tittar på oss andra för att se om någon hade invändningar. -Vi måste fråga om det finns någon ande här. Och be den om ett tecken! Nästan vrålar Therese ut. Therese blir oftast ännu mer energisk än vanligt då hon får alkohol i sig. -Och alla måste ha fingrarna på glaset. Annars funkar det typ inte, sa Lisa och la sitt finger på glasets botten. Vi andra följde efter. -Finns det någon ande här, sa Lisa med tillgjord mörk röst så påminde om en skräckfilm. Det fick oss alla att brista ut i skratt. Håll kvar fingrarna, skrattade Lisa, annars fungerar det inte. -Vilket tur att vi har med en expert, skrattar jag och gav Lisa en menande blick. -Haha, om du har en examen i ouija så får du gärna ta över, skrattar hon. Men först vill jag se ett inramat diplom. Vi skrattade i flera minuter innan vi samlade oss och Lisa åter sa: -Finns det någon ande här så ge oss ett tecken. I en halv minut satt alla tysta och väntade på att något skulle hända. Jag tror inte att någon av oss förväntade oss att något skulle hända. Vi hade ryckts med i stämningen och lyssnade spänt samtidigt som vi tittade på spelbrädet. Så plötsligt hörde vi ett knackande. För en sekund stelnade vi till men Agnes kunde inte hålla minen utan avslöjade sig själv med ett fniss. -Ha ha, trodde du vi skulle gå på det eller?, frågade Clara. -Ni ville ha ett tecken och det fick ni, skämtade Agnes. -Jag tänker ta en rök-paus, någon som vill med?, frågade Sara som är den enda av oss som röker. Det slutade med att vi alla gick ut på min lilla balkong. Den friska, kyliga luften var ett skönt avbrott. Efter två cigg gick vi alla in igen. Jag slängde ett öga mot ouijabrädet och fick se glaset stå placerat över ”hej”. -Lämnade vi glaset på hej?, frågade jag de andra. -Vad pratar du om?, frågade Lisa. -Spelbrädet, sa jag. Lämnade vi glaset på ”hej”? Jag kom på mig själv med att låta irriterad och hoppades att ingen hörde det. -Det kanske är anden som säger hej, skrattade Agnes retsamt och de andra stämde in i skratt. Jag tog bort glaset och plockade med ett par andra glas ut till diskhon. -Therese och Lisa ska spela ett parti schack och vi slår vad om vem som vinner, ropar Clara inifrån tv-rummet. Vem satsar du på? -Therese, svarar jag snabbt. Lisa är för full för att ens veta hur pjäserna ska ställas upp. Jag hade delvis rätt. Lisa fick upp spelpjäserna men var inte nykter nog att minnas vilken spelpjäs som fick gå på vilket sätt. Partiet blev kort och efter en skål för vinnaren tyckte vi alla att det var dags att avsluta kvällen. Jag bar ut all disk till diskhon medan tjejerna tog på sig ytterkläderna. Sedan följde jag dem ner för trapporna och vinkade av dem vid busshållplatsen som låg 20-tal meter från min port. Kylan bet i kinderna och det var skönt att komma in i den varma lägenheten igen. Jag var trött och orkade inte bry mig om att borsta tänderna utan gick raka vägen till sovrummet. När jag passerade bordet där ouijabrädet låg kvar stod där ett glas. Glaset stod upp-och-ner rakt över ”hej”. Jag gick fram och tittade förbryllat på glaset. Jag var långt ifrån nykter men jag hade plockat ut alla glas till diskhon innan jag följt tjejerna ut. Obehaget som ouijabrädet åstadkom fyllde min kropp på nytt. Då tröttheten tog över ställde jag ner glaset på bordet med en övertalande tanke om att ”jag missade bara glaset, det har stått där hela tiden. Jag är för full för att minnas det bara”. Spelbrädet ville jag i alla fall inte se mer av så jag la in det i skåpet igen och stängde skåpdörren. Sedan gick jag in i sovrummet, klädde av mig och somnade på två minuter.
Ett ljud hade väckt mig. Det var mörkt i rummet och mitt huvud var tungt och snurrigt. -Kom hit kissen, lockade jag på katten då det måste ha varit henne jag hört. Som svar fick jag ett fräsande som kom utifrån hallen. Jag tände lampan för att se vad klockan var och kanske kunde jag även få svar på vad katten hade fräst åt. Ljuset av lampan stack i ögonen. När ögonen hade börjat vänja sig såg jag en svag skugga på väggen. Skuggans konturer bildade gestalten av en smal, människoliknande varelse. Men skuggan såg inte ut som skuggan från någon som stått framför lampan, för skuggan var inte alls så kompakt, utan snarare som skuggan från en tunn gardin som släpper igenom det mesta av ljuset. En svag skugga. Skuggan var rakt framför mig och jag kunde inte se något som orsakade den. Instinktivt kastade jag blicken mot garderobsdörren. Den stod öppen. Denna gången var jag inte säker på att jag stängt den. Mitt fokus flyttades tillbaka till skuggan. Om det var skuggan av en människa var det en kort människa. Smal, eller rättare sagt spinkig och armarna längs dess sidor såg oproportionerligt långa ut och fingrarna lika så. Eventuellt kan det ha varit naglar som fick fingrarna att se längre ut. Jag tog in dess utseende på några sekunder innan jag la märke till att skuggan inte kunde komma från något i rummet. Skuggan från en möbel rör sig inte. Det gjorde skuggan. Inte som en direkt rörelse, utan den var bara inte still. Som det lätta gunget som blir när en människa andas. Hela min kropp stelnade till och skräcken fyllde varje millimeter av mig. Jag slutade andas då jag var rädd att skuggan skulle lägga märke till mig. Jag utgick från att skuggan var något levande. Om det var skuggan eller det som måste orsaka skuggan som skrämde mig kunde jag inte reda ut. En skugga har ju alltid en källa, men skuggans källa skulle i så fall finnas framför mina ögon vilket den inte gjorde. Jag låg paralyserad av skräck i cirka en minut innan jag tog mod till mig att snabbt släcka och dra täcket över huvudet. Tack vare allt vin jag druckit under kvällen somnade jag om efter kanske en halvtimme.
Jag vaknade av att solen sken in på mig. Med en gång påmindes jag av nattens händelse. Hade det bara varit en dröm? Jag hoppades det men det hade varit alldeles för verklighetstroget för att vara en dröm. Vad kastar en skugga utan att synas? Tänkte jag och kände hur obehaget fick det att vändas i magen. Jag hade ingen lust att ligga kvar i sängen utan gick upp för att distrahera tankarna med att städa. Huvudvärken påminde mig om allt vin jag druckit kvällen innan. Jag gick fram till väggen där skuggan visat sig under natten. Nu lystes väggen upp av solljuset. Trots att jag sett samma beigea tapet varje dag synade jag den noga efter fläckar eller något annat som kunde förklara om nattens upplevelse trots allt hade varit en synvilla. Men inget. Jag gick fram till garderoben och stängde dörren med en bestämt smäll. Jag behövde kaffe. Mycket kaffe och en Alvedon. Så snart jag startat kaffebryggaren och gett katten mat gick jag in till vardagsrummet för att städa undan. Katten jamade godmorgon underifrån soffan. Då fick jag se det. Ouijabrädet stod på bordet med ett glas på. Jag visste att glaset var placerat på ”hej” redan innan jag kommit hela vägen fram till brädet. Jag hejdade mig i steget och tog sedan mod till mig och gick fram till brädet. Mycket riktigt stod glaset över ”hej”. Jag tog ett djup, långt andetag. Andades in... och ut. Sedan ryckte jag åt mig glaset och spelbrädet och gick ut i köket. Spelbrädet kastade jag ner i papperskorgen. Det var för stort och endast ena hörnet gick ner i sophinken men de sket jag i. Nu skulle det förbannade spelbrädet ut. Jag ringde min mamma samtidigt som jag kläde på mig och hällde upp kaffer i min termosmugg. Jag frågade mamma om hon var hemma och sa att jag inte hade något för mig idag så jag tänkte komma på besök. Sanningen var att jag inte stod ut med att vara hemma i lägenheten hela dagen. Inte efter det som hänt under natten. Jag började på riktigt tro att jag var galen. Mamma sa att hon var hemma hela dagen och om jag kom kunde vi äta en god middag ihop. Det skulle bli trevligt.
På bussen på väg till mamma försökte jag reda ut tankarna. Hade jag börjat gå i sömnen, fast att jag aldrig gjort det tidigare? Var det i sömnen jag hade plockat fram ouijabrädet från skåpet. Nä... det kändes inte troligt. Och varför placerades alla saker över ”hej”. Vadå hej? Vem eller var det kanske VAD vill säga hej? Och varför öppnas garderobsdörren jämt? Är det verkligen bara gångjärnen som har blivit slitna? Eller är det någon som öppnar dörren när jag inte är hemma? Varför beter sig katten så konstigt? Allt hade börjat med den där mysteri-boxen. Lådan hade varit väldigt tung när jag hämtade den. Men då jag öppnat den var varken lådan eller dess innehåll tungt. Jag drack mitt varma kaffe med rynkade ögonbryn. Jag var så irriterad men ännu mera rädd. Vad jag var rädd för visst jag ju inte ens. Skuggan jag sett under natten MÅSTE ha orsakats av något. Allt har en naturlig förklaring, även om man inte alltid ser den med en gång, mediterade jag för mig själv. Vem hade ens skickat ett spelbräde i en så stor låda? Hm... lådan hade varit tung... kunde det vara så att det funnits något mer i lådan... något som avsändaren hade velat bli av med... något som hade med ouijabrädet att göra? Kan brädet ha hämtat något från andra sidan som sedan följt med brädet hem till mig. Något som nu ville ha min uppmärksamhet... något som inte hör hemma i denna värld och därför inte syns? Kan något som inte syns ge en skugga...? Bussen stannade och jag vaknade upp ur mina tankar och skyndade mig av.
Jag hade en trevlig dag med mamma men jag kunde inte sluta tänka på att konstig som hänt det senaste. Mamma märkte att jag svävade iväg i tankarna och frågade flera gånger vad jag tänkte på. -Inget, försäkrade jag henne. Jag har sovit lite dåligt bara. Jag kunde inte förklara för henne om allt konstigt. Vad skulle jag säga? Att det kanske finns något i min lägenhet, att garderoben behöver nya gångjärn, katten beter sig konstigt och att jag glömt vart jag ställt mina vattenglas. Ingen människa håller väl koll på vart de ställer sina glas! Jag insåg hur paranoid jag skulle ha låtit om jag sagt detta högt. Jag ville inte oroa henne men jag passade ändå på att fråga om jag någon gång gått i sömnen som barn. -Nej, det kan jag aldrig minnas att du gjort. Varför undrar du det? Mamma tyckte såklart att det var en konstig sak att fråga apropå ingenting. -Nej, inget särskilt. Bara en grej jag och tjejerna pratade om igår, ljög jag för att avfärda samtalet.
Det hann bli kväll innan jag till slut tog bussen hem. För varje meter bussen åkte växte sig obehaget större i mig. Stegen upp för trappan var tunga och när jag vridit om nycklarna i låset tog jag ett djupt andetag och sa till mig själv: ”Skärp dig! Allting har en förklaring. Och spöken finns inte. Det vet du”. Sedan öppnade jag dörren och klev in i lägenheten. Allt var som vanligt och jag andades ut och kände mig dum som låtit tankarna spinna iväg. Nycklarna hängde jag i nyckelskåpet på väggen och ytterkläderna hängde jag av mig vid hatthyllan. När jag kom in i vardagsrummet såg jag ouijabrädet stå på bordet. Denna gången var det ett av mina halsband som låg på brädet. Det var ett av de smycken jag förvarade i badrummet vanligtvis. Nu låg det placerat över ”hej”. Blodet frös till is i ådrorna. Jag blev rasande över rädslan som fyllde mig och hanterade det genom att bestämt och hastigt ta upp spelbrädet och med full kraft bryta det på mitten över mitt knä. Jag la ihop de två halvorna och bröt det på nytt över knät. Med bestämda steg gick jag sedan ut i köket och slängde bitarna i sopphinken igen. Denna gången gick hela spelbrädet, rättare sagt bitarna av det, ner helt i sophinken. Jag tryckte till bitarna lite extra så att de tog emot i botten. -Jag är inte galen, mumlade jag irriterat till mig själv och styrde stegen tillbaka till vardagsrummet. Halsbandet satte jag runt halsen. Nu kunde det inte hamna på det dumma spelbrädet såvida ingen slet de från min hals, resonerade jag. Efter det tog jag en dusch och tvättade håret. Det var en kort dusch. Klockan var mycket och imorgon blev det en ny vecka. Efter duschen gjorde jag mig i ordning för kvällen och det sista jag tänkte göra var att släcka ner i lägenheten. Jag släckte i köket och gick vidare till vardagsrummet... Där, på bordet låg de trasiga ouijabrädet. Jag gick långsamt och tveksamt fram till det. De fyra bitarna låg tätt ihop som att någon försökt laga det men inte haft varken tejp eller lim för att fästa bitarna i varandra. Över ”hej” låg mina nycklar. I några sekunder stod jag helt mållös och gapade med blicken fäst på spelbrädet. Hur...? var allt mina tankar kunde forma. Min ilska hade inte försvunnit. Enda förklaringen till att ouijabrädet och allt annat konstigt är att någon är i min lägenhet och flyttar sakerna. Någon som jag inte ser. Som inte låter sig bli sedd. Genast bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag beväpnade mig med en stekpanna och ficklampa innan jag gick in till garderoben i sovrummet. Dörren stod på glänt. Med stekpannan redo att slå till vem, eller vad, som kunde finnas där inne lyste jag igenom garderoben. Jag flyttade på kläderna för att försäkra mig om att det var tomt. Det var det. Efter att ha sökt igenom hela lägenheten lyste jag igenom garderoben en gång till. Hela tiden med stekpannan i högsta hugg. Nu andades jag ut och slappnade av för första gången sedan jag kommit hem. Det var ingen i min lägenhet. Bara jag och katten. Och dörren var låst. Hade det varit någon här var den inte det längre. För säkerhets skull lät jag några lampor vara tända när jag gick och lade mig.
Vettskrämd vaknade jag upp. Jag vet inte vad som väckt mig men jag var säker på att något var fel. Försiktigt sträckte jag ut armen och letade upp lampknappen som tände sänglampan. 03.00 visade klockan. Paniken sköt igenom mig då jag plötsligt insåg att sänglampan var en av de lampor jag lämnat tänd. Sakta vred jag på huvudet för att se ut över rummet. Framför sängen såg jag samma skugga jag sett natten innan. Den var ännu mer obehaglig än jag mindes den. Med sina långa smala armar. Skuggan var fortfarande svag som från en tunn gardin. Skuggan rörde sig mot mig. Den sträckte sina oproportionerligt långa knotiga fingrar mot mig. Jag höll andan och hjärnan kunde inte formulera en enda tanke. Skräcken paralyserade mig. Skuggan tog ytligare ett steg närmre. Med armarna sträckta mot mig tog den sig över sänggaveln och kröp sakta mot mig. När den kommit fram till min bröstkorg sträckte den på sig, lutat över mig. De knotiga fingrarna kom närmre mitt ansikte... Jag måste ha svimmat för plötsligt vaknade jag upp med ett ryck. Jag drog häftigt efter andan medan jag kastade mig efter lampknappen. Lampans ljus kastade ett skarpt ljus över rummet. Tomt. Förvirrad och skräckslagen som jag var kastade jag mig ut i köket och greppade stekpannan jag lämnat framme från kvällen. Jag kollade först att dörren var låst. Sedan sökte jag igenom lägenheten säkert tio gånger utan att hitta något. Inget ovanligt alls. Bara katten som jamade under soffan.
Nu är klockan 05.48 och jag är inne på min åttonde kopp kaffe. Om en timme ska jag ringa till jobbet och sjukskriva mig för dagen. Idag ska jag göra mig av med ouijabrädet för gott. De fyra bitarna ligger fortfarande på soffbordet framför mig. Prydligt och tätt intill varandra. Ditlagda av den där hemska saken. Min ytterdörr har varit låst hela natten och jag vet att det inte är något som varken kommit in eller gått ut genom den. Om skuggan som anföll mig är en ond demon, ett spöke, en poltergais eller något annat vet jag inte. Jag bryr mig inte. Vad det än är så är det av ondo. Jag känner det i varje nerv i kroppen. Min rimligaste gissning är att personen som skickade ouijabrädet till mig hade framkallat något som inte hör hemma i vår värld. Något som följde med i lådan till mig. Så fort affärerna öppnar ska jag åka och köpa tändvätska och sedan ta mig ut i skogen och bränna ouijabrädet. Jag sväljer den sista klunken kaffe, vänder koppen upp och ner, placerar den över ordet ”hej då” och säger högt och tydligt ”HEJ DÅ”.
submitted by Jezii_ to u/Jezii_ [link] [comments]


2018.11.28 12:38 Senpai_Tv Curriculum Vitae (CV) - Sebastian E. Florentz

Grafisk originaltitel: https://www.patreon.com/posts/sebastian-22967316
Mitt namn är Sebastian Eriksson Florentz.
Min bakgrund påminner delvis om en av mina ledstjärnor i narkotikakunskap och genomgripande förståelse för psykofarmakologin, Dr.Carl Hart.
När jag var liten hade jag allt; släkt, vänner, familj, husdjur. T.om. en fågel vid ett tillfälle vill jag minnas.
Ena till det andra så har jag under hela mitt vuxna liv (12-28) levt tillsammans med en individ eller med egna erfarenheter kring substans-bruk och olika beroenden.
Sedan barnsben tog jag gärna minsta möjlighet till att lära mig, spekulera och fråga om till synes udda saker och se vissa korrelationer ingen tycktes märka av. Det har fallit mig naturligt att läsa böcker, dokument, journaler ända till enkla pamfletts.
De åren min mor led av fysiologiska åkommor (cancer bland annat.) behandlades hon med starka mediciner som så småningom började att ta sin tull både fysiskt och psykiskt mentala hälsa började svikta allt mer. Det första märkbara var torgskräcken(social fobi) med paranoia som ledde vidare till isolering där rädsla och skam blev vardag. Konsekvent leder detta till ett opioidberoende(överkonsumtion av läkemedel var återkommande problematik) som dock doldes ganska väl de första åren.
Utbrott, paranoia, rädsla, isolering, projicering och självdestruktivt beteende.
En självklarhet för mig är därför konsekvent att jag vill och söker att lära mig allt jag kommer över kring mental ohälsa, fysiologisk, farmakologisk, psykoterapeutisk och psykiatrisk kunskap.
Mitt mål i livet har varit enkelt; hålla denna individ vid liv tills jag blir smart nog att förstå och ultimat bota vad som var fel.
Sedan jag var liten i de mindre charmiga områdena i Norrköping har jag sett hur det ser ut i "botten" av det Svenska samhället, jag har inte upplevt nära inpå så mycket eller så otäckt som någon annan, det påstår jag verkligen inte.
Men jag har sett genom objektivlinsen "Anhörig" som senare blev "Anhörig - till missbrukare" i hela mitt liv, vilket jag tror ger mig avsevärt viktigt perspektiv i sakfrågan och framtidens behövliga vårdreform.
Via min resa så har jag fastslagit att evidens och kunskap är svaret på brott och fattigdom - bör inte ses med samma ögon som det gör idag där vi slår "hårt mot hårt".
Brott fanns långt före och långt efter att vi införde restriktiv modell under 1980talet.
Vissa argumenterar att narkotikabruk leder till brott, där vill jag argumentera enkelt att ekonomiska ojämlikheter, förutsättningar, status, pengar och även i vissa fall spänningen att utföra brottet är vad som till viss del tycks driva kriminalitet i grund och botten.
När jag snattade som tonåring så var det inte för att betala för något missbruk, det var pengar el. status. Substansmissbruk skapar inte kriminalitet, andra faktorer gör.
"Crack and meth are the same. The revolving laws are not." - Dr. Carl Hart

Fakta:

Det är ett faktum att 80 - 90% av de som använder illegal narkotika alltså av de som idag använder illegal narkotika så är det blott 10% som har ett destruktivt substansbruk.
Låt det smälta in. Tänk på våra lagar och regler vi har i Sverige. Tänk på de 100 000 fallen per år som är narkotikafall.
90% involverar allt från "Jonte" på macken till "Merkel" som är President och sedan har vi de 10% med destruktivt bruk som vi vet hur man kan motverka, nu även "bota".

Så, vart kommer skräcken för narkotikaberoende ifrån?

Jo, man drog en koppling mellan experiment på 1960 och 1970talet som fungerade såhär:
En råtta i tom bur med blott en spak, drar råttan i spaken får den kokain. Inte långt efter så dör råttan av överdosering.
Problemet med detta test var som vi idag förstår är ensamhet, isolering och tristess.
Så, testet gjordes senare om - vad händer när man erbjuder råttan ett alternativ till kokainet?
De erbjöd råttan andra alternativ att välja på; en sexuellt kompatibel partner och andra alternativ till substansen (kokainet). Med detta så överdoserade råttorna inte längre.
Nyligen gjorde Dr.Carl Hart ett liknande experiment - men med en Twist.
Han tog in missbrukare från gatan - ja, DSM-V (läkemedelsverkets diangnos för missbruk) missbrukare.
Dr.Carl Hart gav missbrukarna möjlighet att följa med till labbet där fick missbrukaren sedan välja mellan 5 dollar eller en lina kokain av högre värde än så.
Resultatet var att 50% tog "hiten" och 50% valde pengarna. Med detta kan vi fastslå att ett så litet alternativ till substansen kan hålla missbrukaren (användaren) från att bruka.
Dr.Carl Hart gjorde sedan detta med rökare av Kokain, åter igen under DSM-V missbrukardiagnos. Samma sak, i labbmiljö, men nu har de istället att välja på 25 dollar eller att röka kokain, igen. Av högre värde än kontanterna.
Föga förvånande så var resultatet att en avsevärd majoritet valde pengarna över substansen. Igen, detta är "missbrukare" under diagnos.
Precis som djuren - attraktiva alternativ sänker dramatiskt narkotikabruket i samhället.

Så, vad kan vi göra nu med direkt och enorm påverkan?


"No stigma, no marginallization, no criminalization" - Dr.Carl Hart

Som samhälle kan vi börja redan idag.

Vi måste vara ärliga och öppna med vad vi brukar, på så sätt så sjunker även bruket drastiskt över tid i samhället - reducerad stigma leder till minskat behov av att berusa sig för att bemöta stigman. Vi måste också omgående börja att utbilda samhällets individer om substanser, vilket vi gör genom att agera efter ovan påstående bland annat, men också att acceptera substanser för vad dem är istället för att hantera dem under ett generaliserande begrepp likt "knark" eller "narkotika".
Vad vi kan göra istället för att lära ut - som vi gör idag - att "Heroin dödar massor och är skitläskigt" så kan vi förklara det enkelt:
70% av Heroinöverdoser är på grund av att andra substanser är involverade väldigt ofta benzodiazepiner eller etanol. Var vaksam över vilka substanser du kombinerar.
📷
Istället för att använda oss av narkotika som en protagonist;
"Heroin DÖDAR PÅ LÖPANDE BAND!!"
Så kan vi istället använda det som lärdom och samhällsbildning;
"Vid opioidbruk, kombinera det då inte med andra lugnande preparat såsom rusmedlet alkohol eller bensodiazepiner." "Det kan leda till överdosering och i vissa fall även dödsfall." "Känner du av någon av följande biverkningar kontakta vården eller ta Naloxon."
Något sådant.
Vi har alltid haft droger i alla samhällen fram till 1900-talet bestämde vi oss att försöka bemöta substansbruk med kriminalisering för att försöka minska det totala bruket och många försöker även uppnå en utopi av ett Narkotikafritt Samhälle(något som är omöjligt i praktiken). Något vi nu vet är att det har förödande och inhumana konsekvenser, narkotikadödligheten är högre än någonsin.
Inte nog med allt ovan så agerar vi som samhälle på väldigt farliga sätt med väldigt farliga saker, vi kör motorfordon, flyger flygplan, vi röker tobak, vi har sex, vi klättrar i berg, campar och vi dricker alkohol.

Too long, did'nt read:

Det var nu länge sedan jag var nybörjare (klassar mig själv fortfarande som "amatör") och försökte hjälpa till så gott man kunde på individuell nivå, att vi tillsammans har kommit så djäkla långt glädjer mig oändligt.
Målet är dock det samma som när jag skrev min första Tweet, målet är fortfarande att hjälpa människor genom att förbättra förutsättningar och öka kunskapen i min omgivning.
📷
Nio av tio brukare av idag illegala substanser utvecklar aldrig ett problematiskt bruk. - Dr. Carl Hart & PhD. Julian Buchanan
Substanserna är inte vad vi bör förakta - villigt godtrogna makthavare och kriminalisering inom vården är vad som är en fara.
Hoppas ni fått ut något av att läsa detta. Tack för er tid.
Varma hälsningar Sebastian Eriksson Florentz Hobbyforskare och samhällsdebattör facebook.com/SebastianFlorentz twitter.com/DisclosedTW instagram.com/sebastianflorentz linkedin.com/in/sebastian-e-florentz-14708782 https://www.reddit.com/SebastianFlorentz
submitted by Senpai_Tv to SebastianFlorentz [link] [comments]


2016.04.06 12:04 Coffeh Så du tror du kan modda? .... Bra! För sweddit söker nya mods!

Tjoflöjters där ute alla swedditörer. Nu söker vi åter igen två nya mods här på sweddit. Så har du drömt om att bli hatad av hela sweddit och få ta emot skit av norki 24/7? Nu har du äntligen din chans!
Det har nu blivit tid för oss på Sweddit att rekrytera två nya moderatorer för fortsätta utveckla subben och tackla vår växande användarbas. Det finns inga krav på tidigare erfarenheter, så är du sugen är det bara söka! Skicka ett mail där du svarar på följande frågor:
  1. Varför skulle du vilja bli moderator för Sweddit?
  2. Berätta lite allmänt om dig själv.
  3. Kan du bidra med tekniska kunskaper, så som: CSS, praw, automoderator etc? (Inget krav)
  4. Vet du vad irc är, och kan du tänka dig hänga där?
  5. Vilka dagar och tider på dygnet är du oftast på aktiv? Hur mycket tid skulle du kunna ägna åt att moderera? (Anges i svensk tidszon)
  6. Vad skulle du vilja förändra på Sweddit?
  7. Vad gillar du mest med Reddit i allmänhet och Sweddit i synnerhet?
  8. Vad ogillar du mest med Reddit i allmänhet och Sweddit i synnerhet?
  9. Vilken är din favoritsub (förutom Sweddit)? Varför?
  10. Vad tycker du om debattklimatet på Sweddit och moderatorernas roll i att upprätthålla den?
  11. Vad tycker du om våra nuvarande regler på Sweddit?
  12. Hur skulle du hantera någon som aggressivt ifrågasätter ditt beslut om att radera en tråd eller en kommentar?
  13. Är du chill?
  14. Något mer vi borde veta?
Edit: första 50 minuterna var mail-länken felskriven. beklagar för detta.
Edit: Ansökningen stängs på onsdag klockan 13:00
submitted by Coffeh to sweden [link] [comments]


2015.12.03 14:24 asdzxc456 [Seriös] Granne brukar bli misshandlad - vad göra?

Det finns en kort version för den som inte bryr sig och den lyder: Min granne blir ibland misshandlad/slagen utav sin kille, vart vänder jag mig? Polisen, ja men hur och när?
Och en rätt lång version med mer historia (går att hoppa över nästan all text om man nu vill det) men jag behöver dels berätta om det och dels förklara varför jag inte gör något annat direkt som ter sig som självklart:
Har en extremt seriös och allvarlig fråga, det är så här att min granne brukar bli slagen ibland utav sin pojkvän. Mestadels verkar de kunna umgås under riktigt ordnade former och det verkar på ytan vara bra. Första gången det hände var tidigare i år, hörde skrik och gap från lägenheten som ligger i närheten men visste dock inte vilken, tänkte mest att "det var väldigt högt de bråkar" och jag öppnar dörren för att kolla om det hörs ut i trapphuset och det gjorde det, det fanns alltså ingen chans att de andra som bor här inte skulle höra vad som pågick. Detta höll på kanske 10-15 minuter och sen hörde jag dunsar och högre skrik, och då börjar jag bli väldigt rädd för att det lät väldigt mycket mer än ett "vanligt" bråk och efter ett tag hör jag hur hon skriker "du slog mig!" varpå han skriker något tillbaka följt utav fler dunsar och sen något som jag uppfattar som att hon har låst in sig på toaletten och han skriker på henne utanför och försöker ta sig in. Detta är dock antaganden.
Vid det här laget så fattar jag att ett beslut måste tas och det snabbt, men jag vet inte bara vart jag ska vända mig och allt går snabbt, att tankarna rusar är en underdrift. Innan jag hinner bestämma mig om jag ska ringa polisen själv eller inte så får jag tag på en annan granne och dennes vänner som ska iväg på fest, varpå jag frågar grannen som är den enda som inte har lämnat trapphuset än om det var de som hade bråkat, för att vara säker liksom. Nej där hade de minsann inte bråkat, sa hon (på ett ungefär) och när jag påpekade att hon skulle lyssna så hörde hon vad jag menade. En av hennes vänner kommer tillbaka och frågar om hon inte kommer snart varpå grannen säger åt henne att komma och lyssna. Vad som hände efter det minns jag inte ordagrant förutom att grannen fick för sig att hon skulle gå och kolla till den andra grannen, jag fattade att den här tjejen inte borde gå själv så jag slängde på mig ett par skor och följde efter. Lagom jag hann ifatt henne så hade hon redan knackat på, vi väntade i vad som kändes som tre år men det kan ha varit max 30 sekunder. Nu var det knäpptyst från lägenheten.
Dörren flyger upp och en adrenalinstinn snubbe fräser vilka i helvete vi är och vad vi vill, grannen frågar varför de är så högljudda, snubben svarar "får man inte argumentera högljutt eller?!" grannen frågar efter den andra den misshandlade grannen och snubben morrar att vi inte fick träffa henne. Här blir det också luddigt, men hon insisterar. Här någonstans börjar verkligheten komma ikapp mig, har fram tills nu agerat på ren instinkt och inte tänk efter så mycket, blixtsnabbt räknar jag oddsen och det ser inte bra ut, killen är yngre än mig (det kollade jag upp redan innan allt detta hände) men han är betydligt längre än mig och betydligt biffigare än taniga mig. Dessutom är han extremt aggressiv och jag är så här i efterhand rätt övertygad om att han hade kunnat och hade antagligen inte tvekat heller att slå den andra grannen på ren ilska. Det enda jag börjar känna i hela kroppen är att detta är en situation som jag inte borde befinna mig i och min kropp vill därifrån. Snabbt. Han kan utan tvekan slå mig sönder och samman. Men jag tvingar mig själv till lugn. Det hela avrundas med att grannen dyker upp i bakgrunden, uppenbart ledsen, mer eller mindre utan kläder och säger till den andra grannen något jag inte minns, sen tycker snubben att grannen ska ta sin fula nuna och dra. Varpå han slänger igen dörren. Vi tar oss ut till resten av hennes vänner vilka verkar vara omåttligt uttråkade och oberörda, något som gjorde mig skitförbannad men jag sa inget. Den av hennes vänner som frågade tidigare varför hon dröjde börjar prata med grannen och efter mycket velande (här var jag övertygad om att polisen skulle ringas, redan efter dörren smällde igen) att det bästa vore nog att ringa polisen. Sagt och gjort sa samma tjej att hon skulle ringa och om jag skulle höra något mer så skulle jag också ringa polisen. De skulle ringa 11414 varpå kötiden skulle vara 20-30 minuter. Sen drog dem. Jag gick tillbaka till mig, låste och var allmänt tyst och det var "relativt" lugnt. Polisen eller snarare poliserna fem stycken kom en timme senare (kan ha varit efter 45 minuter men minns inte), men då hade ju snubben självklart lugnat ner sig sedan länge och poliserna kunde bara prata med någon av dem, vet ej vilken av dem i dryga 10-15 minuter. Sen drog dem. Tjoho.

Sen var jag paranoid i en vecka. Sedan dess har jag alltid studsat till så fort jag hör liknande ljud men det har gått så långt att jag nu hunnit intalat mig att jag kanske hörde fel, och jag har haft dåligt samvete över att polisen bussades på dem. Ingen annan varken brydde sig eller hörde något ju? Tills nyligen.
Då var det något speciellt, men inte på ett bra sätt. Och jag börjar verkligen fundera vad detta är för snubbe. Kort och gott snubben och grannen, började bråka i trapphuset, ett vanligt bråk som par kan ha om ditten och datten (tänker inte gå in på detaljer men det fanns sådana, men jag kan säga att reaktion var verkligen inte rimlig). Tills dess att det uppenbarligen blir för mycket för snubben och han slår henne. Detta hörs i trapphuset. Hela deras gräl hörs mycket tydligt i trapphuset, och hon till och med säger att han slog henne. Han fräser till något som jag inte minns, och min första reaktion är att vara impulsiv och fråga vad i helvete de håller på med och varför han slår henne. Men jag gör det inte. Efter en stund går de till henne och sen hör jag gap och ett högt dunsande innan dörren stängs. Sedan är det tyst och jag bestämmer mig för att ta mig ut ur lägenheten och långt ifrån hela situationen. Fortfarande tyst. Så jag tar en promenad. När jag kom tillbaka en dryga timme senare så var det lugnt. Detta är dock inget jag någonsin vill upprepa för jag mår skit personligen utav att bara ignorera det hela.
Jag har nu funderat i fler månader på vad i helvete jag ska göra om det blir så här igen. Skulle ha vänt mig till hyresvärden om jag kände att jag kunde men det är så att jag inte äger lägenheten. Annars hade jag gjort det. Har hört med min närmaste familj vilka tycker att det var hemskt och att det måste vara en svår situation men hade inget svar utan rådde mig att ignorera det eller ringa polisen, hörde med släkt vilka tyckte dito och vänner vilka bara tyckte det var hemskt. Vad i helvete är det meningen att jag ska göra? Ska jag bara ignorera det? Ingen annan verkar ju bry sig?
Har letat högt och lågt på nätet efter vart man ska vända sig, det jag fastnar på är om jag ska ringa 112 eller 11414 när det händer, här får jag inget svar. Vart ska jag vända mig? Vi har ett bevakningsbolag som har lite nummer i trapphuset men det är alldeles för otydligt om detta gäller den här typen av situationer eller om det bara gäller typ läckande avlopp.. Är någon som misshandlas en "akut situation" som krävs för ett av numren till bevakningsbolaget? Måste denna misshandel vara pågående då de kommer ut? Om jag ringer polisen, vilket nummer? Åter samma fråga, är detta en akut situation? Är det livshotande? Måste det låta våldsamt? Hur länge ska man vänta? Vad ska jag i sådant fall säga? Finns det möjligtvis någon modig som vågar kontakta polisen och fråga vart man ska vända sig?
Edit: Tack för alla bra råd och klargöranden! Ringer 112 nästa gång det händer, har aldrig ringt förut dock, ska jag säga det på något speciellt sätt? Som jag försökte förklara i texten så tänker jag inte själv konfrontera killen för när han tappar humöret så blir han som sagt riktigt jävla aggressiv. Han bor som tur är inte hos grannen, kan bara tro att det skulle bli värre då. Vill bara att det här ska upphöra, har bott här rätt länge nu och grannen flyttade in i år. Får liksom ingen ro i mitt hem och det bryter ner mig att hela tiden vara på vakt mot höga ljud för eventualiteten att snubben fått för sig att slå skiten ur grannen igen. Fortsätt komma med tips, åsikter och råd. Tack alla!
submitted by asdzxc456 to sweden [link] [comments]


2015.08.09 14:12 LePoopDuPants Jag bajsade på mig!

Kära Swedditörer!
Jag är en person i mina bästa år som bor i en större svensk stad och förra veckan bajsade jag på mig på allmän plats.
:-(

Jag var på jakt efter lite nya kläder och stod i en provhytt iklädd byxa och tröja från butiken när det plötsligt högg till i magen. Mitt tarmsystem är generellt ganska bråkig och jag vet att den snabbt kan gå från lite lätt varningsflagg till order om akut evakuering. Dock hade jag varit på toa max en kvart tidigare så jag visste vart närmaste toalett fanns och hyste dessutom först en naiv önskan om att det bara var lite gaser som gjorde en rockad. Den önskan, den drömmen, om ett lyckligt slut gick snabbt över till insikt om stundens allvar som på bara ett par minuter skulle sluta i den ultimata sociala mardrömmen.
Jag klädde mödosamt av mig butikens kläder. Varje rörelse var en svettig och ångestladdad övning. Mellan varje plagg togs en paus för att med full koncentration och muskelstyrka streta emot den oundvikliga katastrofen. Jag hade till slut bytt om och hade bara skorna kvar. Den slutgiltiga prövningen. Jag lyckades mot förmodan få på mig dessa och intog åter raklång position. Det var nu som tarmarna inledde den avslutningsattack som kom att beröva mig all mänsklig heder. Jag knep ihop ringmuskeln för kung och fosterland men trycket översteg min motståndsförmåga och jag krämade i byxan. Den enda ljusglimten i detta trauma var att trots ringmuskeln var krampaktigt spänd så uppstod inga flatulenta toner.
Jag dog inombords i någon sekund. Och gled sakta tillbaks till medvetande med en enda fras ekande i huvudet.

"Vad - fan - gör - jag - nu?"

Jag övervägde lite kort att gå fram till den expedit som tidigare erbjudit sig att assistera i mitt shoppande, lägga korten på bordet och hoppas på att detta var en empatisk medmänniska som kunde låna mig personaltoaletten samt sälja mig nya kläder. Den idén dog dock illa kvickt när jag öppnade provhytten och såg att expediten nu stod i kassan och hanterade en mindre kö. Att gå dit och förklara min situation var givetvis uteslutet. Jag gled likt en skadeskjuten ninja längs butikens väggar, dumpade de kläder jag hade provat och tog mig ut ur butiken. Nu befann jag mig mitt i ett shoppingcenter av lite större modell och toaletten låg vid entrén.
Jag var vid detta lag inte säker på om det syntes på byxröven att jag begått brunt självmord eller med vilken styrka och omkrets jag spred eventuell odör. Därför var jag mycket oangelägen om att spatsera till toaletten rakt genom folkmassorna. Som tur var fanns det en sidoutgång som nästan ingen använder så jag beslutade mig för att ta denna och gå till entrén via centrets utsida. Sagt och gjort började jag min stela, skamfyllda gång mot toaletten. När jag var ca 50 meter från entrén noterade jag att det fanns en betaltoalett ungefär lika långt bort fast åt ett annat håll. Denna skulle dock kräva att jag korsade ett par vägar och man kan aldrig vara säker på kvalitén på ett sådant etablissemang. Det fick med andra ord bli sekundär nödlösning. Innanför entrén visste jag i alla fall vad jag hade. Till min stora fasa ser jag dock när jag står i centrets öppning att en kvinna med barnvagn går mot toaletten och två personer som kommer där ifrån stannar till som för att invänta någon som fortfarande ockuperar den heliga mark jag vill beträda. Jag vänder på klacken och initierar nödlösningen.

Fem kronor kostar det att få tillgång till mitt eget fortress of soilitude. Fem kronor har aldrig känts så värdefulla. Jag sliter upp dörren. Lampan tänds. Fan! Utrymmet är minimalt. Nåja, det är åtminstone städat och man behöver knappt röra något då allt, så när som på toapappret, styrs via sensorer. Dessutom har jag inte hittat några cyanidtabletter på vägen så att jag kan fortfarande inte initiera plan A. Jag slår mig ner och kan för första gången på ca 10 min andas ut lite.
"Operation sanering" påbörjas och jag lyckas efter mycket möda och stort besvär avlägsna underkläderna, torka mig någorlunda ren samt konstatera att byxorna, mirakulöst nog, inte tagit någon direkt skada. Jag ska precis börja klä på mig och ge händerna en extra sanering när lampan slocknar. "Vafan? Är det en sån där lampa med rörelsedetektor som tycker att jag rört mig för lite?" Jag viftar med armarna till ingen nytta. Nåja, det finns ju en liten glasglugg längst ner på dörren som släpper in en liten gnutta solljus så jag får väl avsluta operationen i dunklet. Men nej. Förnedringen måste fortgå. Alla sensorer förutom toalettspolningen har inaktiverats. Jag klär på mig i mörkret och inser att jag har en till femma. Öppnar dörren och langar in denna men låset strular och går bara halvt i lås varpå jag öppnar, stänger och låser igen. Denna manöver förverkar femkronan och ljus samt sensorer stängs på nytt av. Den som designat denna toalett får gärna dö en plågsam död.
Jag accepterar mig besegrad. Går ut. Avlägsnar underkläderna i ett närbeläget buskage och beger mig hem för att duscha av mig, framförallt skammen.

Allt som allt ger jag denna upplevelse 0/10
Vill ej återuppleva.

Så, ädla Swedditörer: Har ni kläckt ett brunt ägg på allmän plats eller något annat liknande trauma? Hur gjorde du för att gå vidare i livet? Kan du idag se dig själv i spegeln utan skam?
Bonusfråga: Hur skaffa stenhård avföring?

FL;LI Jag sket på mig på allmän plats - överlevde mirakulöst.
Edit: Missade ett ord
submitted by LePoopDuPants to sweden [link] [comments]


2014.09.06 20:57 Olle____ Hej Sweddit. Jag har en rätt speciell uppväxt. Mina föräldrar kommer skiljas, hur ska jag hantera situationen? (Wall of text)

Hejsan vänner,
Först vill jag tacka för en grym subreddit. Jag själv är i dag 23 år och bor hemma. Jag jobbar på deltid och ska nu gå till problemet som jag tänkte beskriva i två faser, nu fas 1.
Jag har växt upp i en förort utanför Stockholm, fått stöd från båda föräldrar med skjuts till träningen, mat, plugg osv. Typisk svenssonfamilj. Min storebror var också helt normal tills han blev utanför i högstadiet. Han hade alltid varit en väldigt framåt och positiv person men i sin nya skola så vart han retad och han blev allt mer introvert. Han kunde få vredesutbrott hemma tills han började gråta och det blev bara värre med tiden.
Till slut kontaktade vi en psykolog och ett team som kunde hjälpa honom bättre än vad vi kunde. När han åter började skolan igen (fortfarande med väldigt låg motivation) trodde vi att det hade blivit bättre, men icke. I sin nya skola fick han någon vän iallafall, men det verkar som att han blev utanför igen. Vi har samiskt ursprung och han inbillade sig (måste jag anta) att han vart förföljd på grund av det (nej, han hade inte sagt något om det i skolan och det är omöjligt att se på vårat utseende/namn) och fick åter sina vredesutbrott där han sa att folk ville mörda oss på grund av vårat ursprung och att han såg det när han var ute på stan och i alla möjliga vardagliga situationer. Det tog inte stopp där utan det kunde handla om produkter från te.x USA som han hatade för att USA var ett land som var ont. Han fastnade helt enkelt för konspirationsteorier. Han trodde bland annat att vår morfar dog på grund av något han sett i en amerikansk tv-serie. Han verkade lite schizofren. Han började också kontrollera dörrar hemma flera gånger om och göra diverse udda kontrollerande grejer. Undvika bakterier på tallrikar te.x. Nu har jag bara nämt några exempel men detta höll på i flera år med olika saker. Nu började han också ständigt att hota med att ta självmord.
Efter denna tiden fick han till slut en ny medicin som, tack du store gud, hjälpte. Utbrotten försvann helt, nästan alla symptom på sin paranoia försvann (han kontrollerar fortfarande tallrikar osv och ibland att dörrar är stängda) men har börjat ta allt fler initiativ. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på häromdagen då han tog initativ till att hjälpa till ute i trädgården.
Iallafall, detta kände jag att jag behövde berätta innan jag gick in på problemet: Med en bror på framfart så kan man tycka att familjesituationen såg ljus ut, MEN det tyckte uppenbarligen inte min far. Min far har som sagt varit stöttande i min uppväxt, men också haft en dålig sida. Han kan få EXTREMA vansinnesutbrott, om han inte hittar sitt verktyg, sitt klädesplagg eller om något slår slint så är det alltid någon annans fel och han gormar som om jorden går under. Detta har jag varit med om i hela min uppväxt, men det var först på senare år utbrotten vart allt fler och värre. Han är extremt negativ (tvärtemot till min mor) och hans liv på senare år har gått ut på att jobba, äta mat hemma, se på tv, sitta uppe till två på natten framför sin mobil, sova, jobba osv. Han kommer aldrig till mitt eller min brors rum för att hälsa utan bara när han vill något och han har blivit väldigt stel som person.
Iallafall, han började sitta allt mer vid mobilen och stanna uppe på nätterna och skyllde på jobbet. Mamma förstod det och var stöttande men efter att min far blev allt mer negativ och alltid tog ut sina vredesutbrott på familjen och stannade uppe allt längre på nätterna så började hon också bli misstänksam. När mojag frågade vad han gjorde framför mobilen när man kom på han sa han att han spelade Wordfeud.
Detta nådde sin kulmen när de var på vägen hem från ett köpcenter. Mamma hittade då en mobil i handskfacket och undrade givetvis vad fan hennes gamla mobil gjorde där. Min far svarade att det var pga att hans egen hade laddat ur och behövde en reservmobil i bilen. När han kom hem bad jag och mor honom att ge oss telefonen eftersom han fick ett vredesutbrott när mamma frågade honom om den och direkt gick in på toaletten med den. Han väntade några minuter och sedan fick vi den. Han hade då tagit bort alla skickade sms och sina nyaste mottagna sms. Han hade DOCK missat att ta bort tidiga sms och där hittade jag och mamma fem nummer som skrev till honom som om de var hans älskarinnor.
Mamma och jag gick givetvis i taket och bad honom dra åt helvete, han checkade in på hotell och skyllde till en början ifrån sig att han inte alls varit otrogen (även fast ett av smsen tydligt sa att de skulle mötas på ett visst ställe) och har blånekat alla smsen som att "inget hände så därför var jag inte otrogen". Efter detta har han, TRO DET ELLER EJ, fortsatt sitta ALLT MER vid mobilen. Vilket äckel. Mamma blir helt knäckt och försöker hitta tecken på att han är otrogen hela tiden såklart. Vilket gör att han blir vansinnig. Detta har hållt på sedan juni nu. När man kommer på han så tar han alltid bort mobilen och säger att han spelar spel. Han är ju inte riktigt klok. Han vill nog ha en skilsmässa och det vill min mamma också ha nu men efter allt mamma har fått gå igenom så säger hon att hon kommer sprida vad han har hållt på med till vänner osv. Varje gång efter hon säger det så blir han plötsligt jättesnäll och till den far som jag lärde känna, men det är bara falskt.
Jag pratade med honom bara för någon timme sedan och då mina föräldrar är på landstället för tillfället hade de (givetvis) börjat bråka igen och de bråkade på grund av att de pratade om hans älskarinnor. (som han blånekar) då jag pratar med honom frågar jag honom: Förstår du inte hur jag känner som din son och när vi kom på dig tidigare i somras med fem olika nummer varav minst tre var från kvinnor som yttrat kärleksmeningar att man känner att man inte kan lita på dig? Vad skulle du ha gjort i min situation? Inte brytt mig och bara tro att det var sms som skickats fel? Vet ni vad han svarar då? "Tro vad du vill"
Jag har så börjat lessna på den här situationen när man till slut trodde att familjen mådde relativt bra. Det ska tilläggas att min mor har varit arbetslös i ett år och det är endast min far som drar in ksoingarna för tillfället (men min mamma var den enda som jobbade ca 2005 i länge än ett år) Tror ni att min far började vänstra för att han kände att hans familj inte blev som han tänkt sig?
Det ser allt ljusare ut för min bror, men det är fortfarande långt ifrån "normalt", jag hoppas innerligt att han kommer kunna hantera situationen väl.
Själv har jag studerat ungefär ett år på universitet och jobbat lite grann. Men långt ifrån till 100%, så jag är inte heller perfekt. Jag håller fortfarande på att tänka vad jag vill jobba med här i livet.
Vad tycker ni att jag ska göra? Hur bör jag agera?
Väl mött Olle
submitted by Olle____ to sweden [link] [comments]


2014.03.29 17:44 stf9 Någon annan som misstänker att Diana Nyman ljuger? (Sheraton-skandalen. Varning: långt.)

Så, vi har alla läst om Diana Nyman som tvingades äta frukost i lobbyn på Sheraton i Stockholm eftersom hon hade traditionella finsk-romerska kläder på sig. Eller var det så det gick till egentligen? Jag har läst om fallet de senaste timmarna och börjar luta åt att hennes historia antagligen inte stämmer. För att förtydliga: jag har ingen insider-info, jag vet inget om henne som person, och jag säger mig inte vara säker på min sak. Men om jag skulle satsa en tusenlapp så skulle jag satsa på att hon ljugit ihop hela händelsen.
Här är indicierna som tillsammans gör att jag inte tror på henne:
Ett. Redan första gången jag läste om den tyckte jag att historien var för otrolig för att vara sann. Om det enda hon hade påstått var att personalen till en början antagit att hon inte var gäst och försökt köra ut henne, så hade det låtit trovärdigt. Men att hon även efter att hon visat bevis på att hon var gäst tvingades stanna utanför restaurangen och fått dricka sitt kaffe i lobbyn? Jag tror inte att något femstjärnigt hotell i världen skulle bete sig på ett sådant sätt mot en gäst. Sheraton borde vara vana vid gäster från Myanmar, Niger eller Kuwait, kvinnor med burqa, ortodoxa judar, inuiter, vad helst du vill. Självklart kan de inte öppet diskriminera mot kunder som nog betalat flera tusen kronor för ett rum.
Två. Det finns några alternativa versioner av händelseförloppet som cirkulerar. (Varning för kränkande kommentarer om romer nedan.) På Flashback finns det följande inlägg av "Pruttkudden007":
Ringde åh snackade men en tjejpolare som jobbar på sheraton fick reda på hur det hade gått till.
Zigenaren var med en annan kompis "zigenare" hon hade gått ner i baren och satt sig med resväskor osv vid baren. (ej restaurangen) hon skulle ej äta frukost bara ta en kaffe, dom har bemanning vid frukosten och personen som jobbade blev upptagen med en gäst,då hade ziggen gått in i restaurangen utan att dra sitt kort. personal "gick" ifatt henne för att hon behövde dra kortet i någon maskin dom har där. Inga sura miner ingenting, hon frågade om hon kunde fixa henne en kaffe åt dom, för dom hade ju resväskor osv redan vid baren.. personalen sa att hon gärna kunde fixa dom 2 kaffe, åh det gjorde dom.. ziggen sitter åh dricker sitt kaffe sen checkar dom ut 20 minuter senare, åh då säger hon att hon blivit kränkt till någon i receptionen..
Case closed, ziggen är vidrig oh vill bara ha uppmärksamhet..
och ett annat av "Catastrov" (men detta hävdar Pruttkudde bestämt att det inte stämmer):
Zigenaren hade tydligen försökt komma in till frukosten utan ett nyckelkort, personalen frågade då om hon skulle äta frukost men hon ville endast ha kaffe. Personalen hänvisade då till lobbyn där man även där kan beställa kaffe. Det strulade dock med betalningen och Sheraton bjöd vänligt på kaffet och hon försvann. Zigenaren var lugn och vänlig under hela tiden, men så fort hon gick ut så grät hon ut i media. Detta är från mycket säkra källor.
Zigenare och svensk media i ett nötskal som vanligt.
Och en tredje version på Merit Wagers blogg:
[Det] jag har fått berättat för mig av personal på hotell Sheraton [är] att det inte alls gick till så som det påstås i den högljudda rapporteringen.
Vad som berättas från Sheraton är att den person som skulle stå vid pulpeten vid ingången till frukostmatsalen, inte stod där just vid det tillfälle då den romska kvinnan kom dit. Den anställdas uppgift är att, som på de flesta andra stora hotell, stå vid sin pulpet dels för att hälsa gästerna välkomna till frukostserveringen; dels för att kontrollera om de hade rum eller paket där frukosten ingår. Just vid det aktuella tillfället hade hon, enligt uppgift, gått en bit in i matsalen, kanske för att visa någon annan gäst vägen eller liknande. Men hon var inte långt borta och hastade tillbaka till sin plats när hon såg den aktuella kvinnan som var på väg in. På frågan om ifall kvinnan önskade äta frukost, ska svaret – enligt uppgift från Sheraton – ha varit: ”Nej, jag vill bara ha en kopp kaffe.”
Sheraton har en liten trevlig kaffe- och tebar i lobbyn (där jag för övrigt själv druckit kaffe ett stort antal gånger), där det är betydligt lugnare än i frukostmatsalen på morgonen. Frukost ingick enligt uppgift inte i gästens rumspris och gästen hade sagt att hon bara ville ha en kopp kaffe, varvid frukostvärdinnan (min benämning) visade henne till just den lilla lobbybaren som ligger alldeles intill frukostmatsalen. Allt gick, enligt uppgift från Sheraton, lugnt till och den romska kvinnan gick till lobbybaren, där hon sedan också ska ha fått sällskap av en annan kvinna som redan satt där och drack kaffe.
Nu är självklart inget av dessa tre inlägg en säker källa; alla tre kommer från "någon som känner någon" som jobbar på Sheraton. Det finns dessutom en del skillnader mellan inläggen (vilket i och för sig är väntat, om nu alla tre beskriver andrahandsuppgifter) och en del felaktigheter (t.ex. är det inte sant som Merit Wager skriver, att frukost inte ingick i hennes rumsbokning).
Ändå tycker jag att en tydligare och trovärdigare bild framträder när man läser dessa tre tillsammans. Till exempel att det är Diana Nyman som själv bett om att endast få kaffe, och Pruttkudde och Merit Wager har bägge gemensamt att hon dricker kaffe med en vän i kaffebaren. Här är till och med en väldigt spekulativ tolkning: Antag att Diana Nyman delade sitt enkelrum med en vän, och att de sedan ville äta frukost tillsammans. Eftersom bara en frukost ingick i bokningen så gav Diana Nyman sitt nyckelkort till sin vän och lät henne vänta i lobbyn, varpå hon försökte smita in när frukostvärdinnan var upptagen med annat. Hade hon lyckats, så hade sedan hennes vän kunnat gå in med Nymans nyckelkort; nu när hon misslyckades, så valde hon att skippa frukost och dricka kaffe med sin vän i stället. Detta händelseförlopp passar med flera detaljer i historierna: den mystiska vännen, att Jan Nielsen beskriver det som ett generöst erbjudande som Nyman fick (att hon fick kaffe till två), oklarheten kring om hon hade betalat eller inte.
Dock är det såklart naivt att tänka på dessa som oberoende vittnesmål - det är troligt att de har läst varandras historier innan de gett sin egen. Ändå är det som sagt rimliga indicier.
Tre. Alla tre historierna i förra punkt talar om att det finns en kaffebar i anslutning lobbyn. Även om man inte tror på någon av de tre historierna borde åtminstone detta vara sant, och det förklarar en av de märkligaste detaljerna i Diana Nymans egen berättelse, nämligen att hon skulle tvingas dricka kaffe i lobbyn av alla ställen. Att hon drack kaffe i en kaffebar verkar väldigt mycket troligare. Men då frågar man säg varför hon till DN endast berättade att hon tvingades dricka kaffet i lobbyn? Hon måste ha insett att hon på det sättet fick det hela att framstå som värre än vad det är. Detta påverkar hennes trovärdighet, tycker jag.
Fyra. Hotellets ursäkt. Jan Nielsen skrev detta öppna brev till Diana Nyman:
Bästa Fr. Nyman,
De senaste dagarnas olyckliga händelseutveckling har gjort mig mycket ledsen och jag kontaktar dig för att personligen be om ursäkt å vägnar av Sheraton Stockholm ännu en gång.
Vi ser ytterst allvarligt på det inträffade. Vi vill att du ska veta att vi de senaste dagarna har undersökt händelsen ingående. Vår personal kommer under de närmaste veckorna att åter genomgå fortbildning rörande vår policy för mångfald. Vi försäkrar att det inträffade på intet sätt speglar de principer och värderingar som Sheraton Stockholm Hotel och Sheraton som varumärke tror på och värdesätter så högt.
Som hotell och företag tolererar vi inte någon form av diskriminering. Vi strävar efter att vara branschens riktmärke för mångfald och integration. Vi arbetar hårt för att säkerställa att alla våra gäster, kunder, samarbetspartners och medarbetare värdesätts och respekteras. Vårt hängivna team på Sheraton Stockholm Hotel består av fantastiska medarbetare, representerat av mera än 40 nationaliteter. Denna kultur byggd runt mångfald och accepterande ser vi som nyckeln till vår framgång.
Jag skulle verkligen uppskatta om jag kunde få möjlighet att träffa dig personligen. Det skulle ge oss ett tillfälle att diskutera vårt gemensamma mål; nolltolerans för diskriminering.
Ännu en gång, vänligen acceptera mina ödmjukaste ursäkter för den förlägenhet och det besvär som denna situation har orsakat dig.
Vänliga hälsningar,
Jan Nielsen
Notera att han ingenstans erkänner att någon på hotellet faktiskt skulle ha behandlat henne illa! Och till TT svarar Jan Nielsen så här:
TT: Vad är din uppfattning av vad som hänt?
  • För närvarande har jag inte en definitiv uppfattning. Men vi förstår hur Diana Nyman känner sig och vi vill ursäkta oss för den känslan, säger Jan Nielsen.
Det vill säga, det enda han kan erkänna är att Diana Nyman har en känsla av att ha blivit kränkt, inte att hon faktiskt blivit det. För mig antyder detta starkt att Jan Nielsen efter lite efterforskningar faktiskt inte tror på hennes historia, utan att deras "ursäkt" bara är damage control. Hade Jan Nielsen trott på hennes version borde en eller flera anställda fått sparken direkt -- självklart kan man inte ha personal som beter sig på ett sådant sätt på ett lyxigt hotell -- men nu verkar deras strategi vara att be om ursäkt men inte göra något, och hoppas att det hela glöms bort snart. Det är också rimligt av Sheraton att inte offentligt ifrågasätta hennes berättelse, även om de skulle veta att den inte stämmer. Dels eftersom de vet att det nog är omöjligt att vinna en utdragen debatt i media om vad som egentligen hänt, dels eftersom en sådan debatt bara skulle göra att det blir mer skriverier om skandalen, vilket inte skulle gynna deras varumärke. Därav ursäkten som inte är en ursäkt.
submitted by stf9 to sweden [link] [comments]


2013.12.28 19:20 Coffeh Best of Sweddit 2013 - Vinnarna

Ännu ett år lider mot sitt slut. Tiden går sakta framåt i oförtröttligt gemak. Och vi befinner oss åter igen i samma position som vi fann oss i för ett år sen. Det är alltså dags att summera vad sweddits användare har röstat fram till det bästa av sweddit under det gångna året.

Årets kommentar

Årets kommentar var skriven av myrpou som hade samlat lite alternativa lösningar till problematiken rörande älgar på tågspår.

Årets länkpost

Årets länkpost var inskickad av aNt-e som vet hur man hanterar oväntat besök

Årets self-post

Årets self-post var skriven av någon konstig filur som kallar sig Benjick som berättade att systemet hade stängt. Det är lite weird att ge guld till en moderator, men nu vann han med hästlängder så rätt får var rätt. Sweddit gillar bevisligen alkohol.

Årets svenska subreddit

Årets svenska subreddit är, föga förvånande /SWARJE. Som är Sveriges största subreddit! (utanför /sweden). Subben skapades av riiga som därmed får en månad redditguld välfärd.

Årets hjälte

Blir myrpou. Myrpou tar alltså hem 2 kategorier i år, och båda med stor marginal. Herr Myrpou är bevisligen mycket omtyckt här på sweddit. Stort grattis till Myrpou och alla andra som vann i dessa guld-givande kategorier!
And now for something completely different. - De 4 icke-guldgivande kategorierna.

Årets gimmickkonto

FultRitat Som har förgyllt kommentarsfälten med sina roliga ritningar den senaste tiden. Vi hoppas på mer nästa år.

Årets troll

idrinkredbull - Vill här påpeka att det är sweddits användare som både nominerat och röstat.

Årets Svenska AMA

I ett år där vi haft en riksdagsledamot och två partiledare som gjort ama, så är det väldigt starkt jobbat av vonadler att komma in och krypa förbi med några få röster och vinna kategorin med sin fantastiska AMA om svensk historia

Årets mod

I årets kanske viktigaste kategori så blir det TheSwedishBot som vinner tack vare en vacker nominering av lynxlynxlynx-.
submitted by Coffeh to sweden [link] [comments]